Tankar i tiden

Inlagt av: Leif Schelin

Tankar inför temat  Medmänniskan.

Matt 7:12
Jesus sade: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger."


Vem är vår medmänniska?


Har du någon gång tänkt på vem du är – hur du är - och hur det kommer sig att du är just som du är? När du sitter i bänken här idag – varifrån kommer du – vad har du med dig för erfarenheter – hur har det format dig - vart är du på väg?       

 

Vår tids tänkande om vi kan kalla det så – eller det rådande sättet att se på livet är att fokusera på vårt eget – vårt ”själv” – mitt och ”Jag”. 
Marknaden är för att välja ”jag”, 
Ekonomin är om ett konsumerande ”jag”. 
Och – om vi möter en andlighet någon gång är det väldigt ofta ” en ny sorts andlighet” jämfört med den traditionella kristna som format vårt land, Europa och stora delar av världen. 

Och i denna nya andlighet, som vi ofta möter under begreppet New age, ses livet som ett personligt projekt - helt upptaget av jaget och självupptagenhet – och livet ses som en privat liten oas i en öken av ensamhet och meningslöshet.

 

I denna vår tid blir människan sin egen gud – och det kan ju kännas befriande – jag får bestämma - Men, med det följer också känslan att jag måste vara stark och klara allt själv. 

I en sådan värld där fokus är på mig, mitt och ”jag” - finns ingen plats för någon annan intelligens än människan. Människan hjärna blir liksom universums centrum – beslutsfattare och det som kan avgöra vad som är sant eller inte. 

Det finns då ingen plats för en skapargud – ingen plats för en större mening med livet än människan hjärna – för det är ju den som avgör...  

 

Fast människan – vi – märker ju att vi är inte starka, vi klarar inte allt själva. 

Vi märker ju att våra hjärnor kan vara väldigt virriga... 
för - ett ensamt ”Jag” är ett dåligt sällskap – ingen relation – det är ingen att bolla tankar med, ingen att fråga till råds - det är just ensamhet. 
Vi finner att egentligen utan Gud och andra människor fångas vi i fängelset av oss själva – vår egna tankar – vår egen hjärna...

 

Förra söndagen om ”Frihet” – den längtan vi har efter att få vara ”Fria”. Ahh, tänk när jag får vara fri... att kunna göra vad jag vill, när jag vill - kom vi ändå fram till att det är också ensamhet. 

 

Vi ser alltså att i den frihet som lockar oss finns en fara för samma sorts tänkande – som leder till ensamhet – och allt vad det för med sig. Modlöshet, depression etc.

 

Just därför måste vi vara uppmärksamma på vårt ”jag” – hur vi tänker och vad vi tänker om varandra - vi skall låta andra finnas och ha sin frihet, låta andra människor vara med i ”leken” – vara med i våra liv, vara med i världen. Alla andra får också finnas.

Inte alla tycker det – det finns makthavare som inte vill annat än bestämma själva och som är farliga för andra – och nu jag gör som mina gamla kemilärare på högstadiet när han tyckte det blev för oroligt i klassen – ”jag säger inga namn – men du och du och du!” - Putin, Lukashenka, Erdogan, Trump...



Vår värld har blivit mindre, vår planet är delad av alla – där är vi alla beroende av varandra. 

Därför behöver vi moral och etik, lagar och regler. 

Vi behöver något som är större än våra hjärnor och vår egen längtan och förmåga.

 

När vi läser om Jesus verkar det som han, om inte jämt så i alla fall väldigt mycket och ofta har folk runt omkring sig. Han går ständigt på kalas, äter allt och dricker allt, pratar både dag och natt, i grupp och i enskilda samtal. Ibland gick han år sidan för att vara ensam och be – det behöver vi också – men sedan gick han tillbaka till gruppen igen. Jesus är en som umgås med alla människor.

 

Jag började med frågan – vem är du – vilka är vi – vart är du på väg. 

Vår identitet är något som skapas i relation till andra, Först till våra föräldrar - sedan till våra medmänniskor.  

Vi är alltid någon i relation till någon annan.

Kan det vara så att vår identitet, den vi är, är något som skapas i relation till andra?
Vad skulle det betyda i så fall?

Att - när vi talar – när vi öppnar oss för någon annan – så märker vi också vilka  vi själva är? 
Vilka värderingar jag har – OCH, se - då har jag helt plötslig möjlighet att ändra mig – jag märker att detta jag sa nu var kanske inte riktigt genomtänkt – och så kan jag bättra mig.
Det är alltså viktigt vilka jag umgås med – vad jag läser – ser på – och vad jag gör. 

 

Gud - Han som skapat våra hjärnor och allt annat - kom till jorden som Jesus Kristus för att visa hur vi skall leva. 

Gud - Jesus visar att det är viktigt att umgås med andra – alla andra – för att vi skall få perspektiv på livet – och inte fastna i våra egna små sandlådor, våra egon.

Och här kommer Jesu ord till oss idag: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för, skall nu göra för dem”.

 

För det är gott för oss att vara med andra människor – med-människor.

Det formar oss – vilka vi är – och vilka vi blir – vart vi är på väg.

 

Att Tro - på en gud som skapat allt - börjar med sökande efter mening, för det är upptäckten av mening som skapar människans frihet och värdighet. 

När vi finner friheten i Gud, upptäcker vi vår egen. 

Det är då man sakta, sakta börjar förstå och kan börja tala om att hitta hem till sig själv. Hitta till den frihet man längtat efter – som finns här...

 

Joh. 3:16  Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall inte förgås, utan ha evigt liv

Han älskar oss för att vi är - inte något annat. Inte för att vi är snälla eller svenska eller kristna utan för att vi finns.


Gud ser på oss med kärlek – som när vi ser på barnet – på upptäcktsfärd.

Människan på upptäcktsfärd.

Med människan

Med – människan – på våra upptäcktsfärder – gå med människan

OCH

Också med mig själv på min upptäcktsfärd – 

Älska din nästa såsom dig själv.”

Kan du se på dig – och andra - såsom vi ser på barnet – som Gud ser på var och en av oss.

 

Så – vem är du? Vart är du på väg? ...

Har du sagt ja till Gud – för att hitta hem - till Gud – och dig själv?




Tankar inför temat Friheten i Kristus.

Mark 2:23-28

En sabbat tog Jesus vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: "Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?" Han svarade: "Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom." Och Jesus sade till dem: "Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten."

 

 

Vad är frihet – är det frihet att göra vad man vill? När man vill? Hur man vill?

Det kan ju tyckas fantastiskt vid första tanken.  

Men en sådan frihet att inte behöva ta hänsyn till någon annan. Jag gör vad jag vill och på mitt sätt – det har ingen annan med att göra – Det fungerar ju bara om man är – ensam. För att det skall fungera betyder det – ensamhet. 

 

För hur skulle en annans persons vilja och önskningar kunna följa mina – jag vet ju inte alltid själva riktigt vad jag vill – och det kan ändras från dag till dag, stund till stund. 

 

Så vad är frihet? - Är det, det som de kriminella ligorna står för – alla gör vad de vill, och har sin egen lag?

– men det betyder ju och leder till anarki? = kaos, laglöshet och total oreda.  

Vilda västern sa man förr om USA – och i viss mån fortfarande – och gäller i många länder fortfarande. 

 

Nej, det kan inte vara frihet. Det finns något mer inbyggt i frihet än att alla gör som de vill… 

Vad är det? – Jo - Frihet för någon får aldrig betyda ofrihet för någon annan… 
           Inte mina barn, fru eller någon.

 

Samtidigt är ju också frihet – frihet från någonting. Frihet innebär ju att man vill slippa något? 
Frihet från jobbet – semester, ahh härligt!  
Men! - Har man inget jobb känns inte ledigheten som semester – utan är förmodligen en ”jobbig” tid... jobbigt att vara utan jobb.

Så tillvaron är svårare än man vill ha den – den är både ock. Inget är svart eller vitt – det är både ock.

Det finns Frihet som vi längtar efter – men det finns också något som står för det motsatta – som liksom begränsar eller väger mot – som en gungbräda kanske

 

Det är lätt att tro att man får frihet om man har mycket pengar? Alla saker man vill ha – fin bil, hus? 

Det ger en frihet som gör att vi kan resa långt bort, byta jobb, bostad och partner.

Men det är inte frihet om resan och omväxlingen blir till flykt från rädslan att stanna, rädslan att möta sig själv och sina tankar, sin längtan. 

Man kan bli fånge i sådan flykt – ständigt letande efter något nytt – 

Eller man kan också vara fånge i saknaden av dessa möjligheter.Ooh, tänk om bara


Som med allt i livet är det en form av både ock. Paradoxer - Motsägelser.
De finns hela tiden i livet – och man ser dem överallt i Bibeln – och det är kanske därför man kan uppleva den svår att läsa och förstå. 

 

Kan vi vara fria? Har vi förmåga att vara fria? 

Bibeln säger vi har en fri vilja. Inte alla andra världsåskådningar säger det, b.la teorin om människans evolution från den första levande cellen.  

 

Om vi inte har en fri vilja – vad är det då vi känner? Längtar efter? Söker efter? Vad är det som vi upplever fattas?   

 

Vi kan se i dagens text vad Jesus vänder sig mot – det är fariséernas sätt att förstå tanken med vilodagen, budet om vilodagen. 

Fariséerna hade en mycket snäv syn på hur man skulle uppfylla lagen – de menar att man inte får göra någonting. Inte ens stäcka ut sin hand och ta tag i några sädeskorn – för då skördar man – vilket är förbjudet på vilodagen.

Förstod fariséerna egentligen meningen med budordet om vilodagen? 

 

Har vi några lagar som verkar finnas till för sin egen skull - som inte hjälper människor som behöver hjälp? 

Fariséerna tjänade egentligen lagen – inte Gud. De hade blivit besatta av sina lagar. De verkar vara fångar av någon sorts tvång - medans meningen med vilodagen var frihet. 

Fariséerna verkade missa att Sabbatsdagen var någonting bra och positivt.

 

Så vad säger Jesus? Att vilodagen är till för människan. Inte tvärtom. 

Lagen – lagar och förordningar är till hjälp för oss – för vi går så lätt vilse i våra egna tankar och idéer. 

Vi har svårt att hålla ihop saker som är både ock – regler och frihet. 

 

Frihet är ett vidsträckt och stort begrepp och vi kan bara nudda vid några få saker här idag. 

En sak är att: Friheten sitter inte i att vara fri från regler. 

Regler är någonting positivt och befriande – för de säger oss vad som är rätt och fel. Kärleksfulla föräldrar sätter regler för sina barns bästa. Precis som det är med Guds regler, en dag av vila bland sju är för vår frihet, vår hälsa och för vår glädje. Även idrottsmän och idrottskvinnor behöver lägga in en vilodag för att kunna prestera sitt bästa. 

 

En annan sak: Frihet är att inte behöva jämföra sig och döma andra – såsom fariséerna höll på med. Dömandet av varandra – se på den och se på den...

Peka finger och tala illa om. Frihet är att slippa detta.

Frihet är alltså också frihet från andra – och - inte minst – frihet från sig själv – sina egna tankar, måsten och alla borden. 

Frihet är att få vara den jag faktisk är… inte en person som behöver låtsas vara någon jag inte är… utan få känna att jag verkligen är jag och duger som jag är med alla mina fel och brister… 

 

Vi människor lockas av frihetslängtan – för vi längtar efter något mer, något i oss verkar fattas - . ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av…” skriver Anders Frostensson i sin psalm – 289.
Läs

 

Det ligger en poäng i att dagens tema är ”Friheten i Kristus”. 

 just det där ”i Kristus”.

 

Man kan tänka att man befinner sig inom Kristus – liksom inom en ram, en gräns, en mur – där man är inom något.  
Vad är man inom? 

Jesus sa Han var vägen sanningen och livet – det är alltså dessa gränser vi befinner oss inom. Sanning och liv.

Bilden av sädesfältet i dagens text är också en bild av livet. 
För visst är det så att livet är inpå oss. Vi går där det hela tiden växer, förändras och mognar. 
Och det är till för oss. 

Var inte fången i alla måsten och borden. 
Se det du har omkring dig, och ta för er av det goda i livet, säger dagens text. Det är inte bara axen som finns, utan också människor omkring dig och det de vill ge dig. 
Jesus säger: Jag är den gode herden – man får vara som får i en gode herdens hjord.  Man får vara hos – eller i den - som kommer och letar efter en när man sprungit bort.
Aposteln Pauls uttryckte friheten i Kristus så här: ”Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt”. 

Där finns denna frihet som går utanför vårt förstånd – och där finns också gränserna.

 

Friheten i Kristus öppnar upp för liv, ett liv i överflöd och ovanför vårt förstånd.

Det handlar inte om saker – utan om ett inre liv.

Där vi är fria från andras tyckanden, från egna snärjande tankar. 

Verklig frihet finns hos honom – hos Jesus som säger:

Min Frid ger jag er.   

Det är endast hos Honom som vårt inre, vår själ finner sin ro.

Vår uppgift är att våga säga ja 







Tankar inför tema Nådens gåvor.

Luk 9:46-48

Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor."

 

Finns det någon som vill vara älskad – omtyckt – ha vänner?

Tror ni alla vill vara älskade? Även den man själv kanske inte tycker så mycket om – den man inte gillar – den man inte kan stå ut med – den som uppför sig illa?     Tror ni han eller hon också vill vara älskad?

Kan man vara rädd att inte vara älskad?

Vad gör man om man inte upplever sig älskad? 

 

    •      "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd.

Alla vill vi vara älskade - men sedan kan det ta sig olika former vi visar det på och ibland blir det inte så bra. För vi lyckas inte visa vad vi egentligen menar. För vi har alla olika erfarenheter som har format oss och som styr oss i vårt tänkande och funderande.


Det är viktigt för alla att få betyda något för någon – varför har vi den här gängkriminaliteten? Som verkar bli större och större – alltså fler unga som hamnar där? 

Blir det fler och fler utanför i vår värld nuförtiden – utanför att vara älskad – sedd?

 

Man säger att det finna bara två sorters känslor – grundkänslor som styr oss människor – rädsla eller kärlek. Kärlek eller rädsla – inte bägge samtidigt.

Allt vi gör och säger kommer utifrån någon av dessa två känslor. 

 

Inom vissa grupper och kulturer pratar man om och betonar respekt – man vill ha respekt – vara någon – men är det egentligen älskad man vill bli? Rädsla eller kärlek?

Skulle man vilja slippa vara hård och tuff (rädd) och egentligen vilja våga kramas?   Då har vi en uppgift att visa på det – fast just nu är ju denna tid inte bra för människor då man inte ens får eller vågar hälsa i hand... 

 

Nådens gåvor är dagens tema – och jag skulle vilja fokusera på gåvan från Gud – nämligen den nåd Han ger oss.

Nåden - att genom att vi tror på Honom, Gud, Skaparen av allt, och hans son Jesus Kristus, så räknas vi, jag, du, som rättfärdiga – 

Denna nåd att Gud ser på oss som felfria.   Felfria! 

Är vi felfria?  Nej, så klart inte – men genom att tro på JK så räknas vi som det. 

 

Gud älskar alla människor och genom tron får vi veta att vi är älskade.

Beror det på mig, dig, att du är så bra? Nej – men av Guds nåd – genom det han gjorde genom JK – på korset ...   Han vill att alla skall komma till tro på Honom. 

Vet ni – det är detsom är Bibelns huvudbudskap – genom Guds nåd är du älskad – du duger. 

Bibeln säger att Gud har bara en känsla – kärlek. Inget mörker finns i Honom, ingen rädsla. Han kan bara se på ett sätt. Han ser på oss alla i kärlek. 

 

Man kan fundera på vad som låg bakom lärjungarnas fråga i dagens text? 
Rädsla eller kärlek?

De hade undrat vem av dem som var den störste. 

Det hade börjat hända saker kring dem. De var uppmärksammade, folk lade märke till dem och kanske behandlade dem lite speciellt. 

De hade från att ha varit enkla vanliga människor hamnat i händelsernas centrum. 

Man säger att makt och inflytande påverkar oss och lätt kan leda till att vi vill ha allt och det bästa och liksom glömmer bort, missar att tänka på andra. 

Likadant med pengar.    Finns ett talesätt: Mycket vill ha mer. 

 

Vi vet inte hur lärjungarna tänkte om de under och mirakler som skedde runt dem, om de uppfattade sig själva som viktiga i det som hände – att det berodde på dem - men från texten verkar det som om de funderade i de mänskliga banorna: vem av dem som var bäst? 

Även om de kanske inte såg sig förmer än någon annan så säger texten att de jämförde sig inbördes, med varandra. 

Varför jämför man sig – av kärlek – eller av rädsla – att inte duga? 

Att inte vara lika bra...  att inte vara älskad? 

 

Men det står att Jesus förstod deras tankar – 

Vi människor vi tänker, vi undrar och funderar ihop olika saker hur det skulle kunna vara – hur kanske den ene tänker eller vad hon menar... så sätter vi upp bilder hur det skulle kunna vara – från mina egna tankar! 

Detta ställer lätt till bekymmer för oss, för vi dömer varandra utifrån vad vi trorandra tänker och menar.  Av rädsla – av att inte vara älskad...

 

Jesus – Gud vet vad vi tänker i våra hjärtan säger dagens text.  

Ett hot? Kan det kännas som – men kom ihåg - Jesu ord till oss är alltid – Var inte rädd!

Så - Istället får vi säga - vilken tröst!    Att Han vet, vår Skapare och Gud, hur det är att vara människa - han förstår oss – 

 

Så, Han tar fram ett barn och ställer framför dem.    och säger egentligen: Tänk inte så, jämför er inte - ni behöver inte det, Gud känner ju er.

Mät inte varandra - istället: möt varandra. 

 

Jesus ställer ett barn, framför oss - för att vi inte skall bländas av det som är uppseendeväckande och maktgivande och som kan vara korrumperande – förstörande för oss. 

 

Han säger vi behöver inte jämföra oss med varandra - Gud känner ju oss och du är viktigt för Gud och för andra. Möt varandra istället för mät varandra. 

Hjälp i stället för stjälp.

Nådens gåva från Gud till oss, till dig, till mig är: Var inte rädd, du är älskad. 
Jag vet vem du är, vad du tänker, hur du har det. 
Du behöver inte vara hård, stolt, tuff – och rädd.

Öppna ditt hjärta, våga tro - på Gud, på Jesus Kristus.




Tankar inför temat Goda förvaltare.

Luk 16:1-13

Jesus sade till sina lärjungar: "Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ — ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’" 

Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. "Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er? 

Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon."

 

Texten som är kopplad till denna helgs tema; Goda förvaltareär som vanligt 

en text som finns med i ett sammanhang. 
För att få detta klarare så måste vi börja i kapitlet innan. (kap. 15) 

Jesus är tillsammans med tullindrivare och syndare som sökt sig till honom. Där är också fariséer och skriftlärda och Jesus ansågs av dem som en rabbi och lärare så han hade förpliktelser och han var därför också iakttagen och bedömd. Nu är de förargade på honom och säger: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem”. 

Jesus vill förklara och svarar dem genom att berätta flera liknelser:

Han berättar om det förlorade fåret – som blir letat efter och funnet, det förlorade myntet som hittas, den förlorade sonen som kommer till insikt om sitt liv och omvänder sig och så, dagens text, liknelsen om den ohederlige förvaltaren. 

Jesus fortsätter efter liknelserna med att säga att lagen fortfarande gäller. 
Att han inte har kommit för att omintetgöra lagen, inte mista prick skall tas bort i den, säger han. Riktad till fariséerna säger han ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan.” 
Det han säger till dem blir då: om man inte lyssnar till lagen, om man inte känner i sitt hjärta att budorden och lagen innehåller sanningen och det som är viktigt i livet kommer inget att kunna övertyga om vad som är viktigt i livet – och Jesus säger så på ett ställe - inte ens om någon står upp från de döda! 

 

Jesus säger alltså (till oss alla) att vi behöver känna igen, förstå och upptäcka att lagen och buden finns nerlagda i våra hjärtan. Att de innehåller sanningen och visar oss på hur att leva – Men han säger samtidigt: ”Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes (döparen). Sedan dess förkunnas Guds rike, och alla trängs för att komma in där. Men förr skall himmel och jord förgå än enda prick i lagen faller bort”. (Luk.16:16)

I och med Johannes ankomst delades tiden upp mellan GT, lagens tid, och NT, nådens tid.  Denna ”tidsdelning” startade med Johannes ankomst men fullbordades med Jesus. Före Johannes kunde man försöka hålla lagen och vara ansedd rättfärdig (på något sätt i alla fall). Efter honom gäller nådens tid. Av nåd får vi komma till Gud, utan krav på att göra något – men samtidigt finns nödvändigheten hos oss människor att se och förstå att det är just nåd från Gud som ger oss denna möjlighet. Inte något vi presterar – och inte något vi kan bedöma finnas eller inte finnas hos någon annan! 

Nåden är för var och en separat, och domen och bedömningen av andra är Guds. 

 

Vår uppgift är då att vara goda förvaltare av det som ges oss – nåden.

 

Från de berättade liknelserna ställer Jesus oss frågor: 

Vilka principer har ni - hur tar ni hand om och möter människorna, de utsatta, de förlorade.

Till fariséerna o skriftlärda blir frågan: som troende, andliga, ledare: Hur serni på andra människor – är ni överlägset nerblickande – ser ni på dem som förlorade och behandlar dem som de vore utan värde? – eller tar ni hand om dem?    
Och så får vi alla från dagens text, frågan om vårt förhållande till pengar: hur förvaltar ni det ni fått och har?  

 

Här kommer en närgången fråga från Jesus. Hur ser vi på pengar, hur ser du på pengar? En lite närgången och otäck fråga kan det uppfattas som.  
Vi behöver pengar för att överleva – men hur tänker du om pengar – i dina val och beslut?   Utifrån vad gör du dina val?  Är det pengen som får avgöra dina beslut? 

Jesus vill göra oss uppmärksam på att någonstans handlar det här om bundenhet kontra frihet. Tvång kontra glädje. 

Värderar vi våra pengar, saker, egendom högre än annat, andra människor?

Sköter vi ömtåligt – putsar och fejar, inte en skråma får komma på bästa...vasen, tavlan, bilen ...  

 

Det otäcka är att pengen har makt att binda så den i allt blir den avgörande – och det är därför en sak som Jesus jämställer med sig själv - Av alla begär som finns så är det bara kärleken till pengar som Jesus ställer på samma nivå som sig själv. 

Det är inte hur mycket pengar vi har som avgör om pengar är vår herre, det är vårt förhållande till dem


MEN – nu det är inte bara pengar och förvalta dem det handlar om idag – utan också om förvaltande av oss själva – Goda förvaltare är temat för idag. 
Djupet i Jesu frågor kommer till sist till oss själva: hur tar jag hand om mig själv.  

Det är inga stora hemligheter i Jesu huvudbudskap. 

Om du försöker vara rättfärdig, göra det rätta och känner att du inte duger inför Gud finns tröstens ord från Jesus: Ingen finns det som är rättfärdig. Där är vi alla lika och Guds rike handlar inte om prestation.

 

Jesu huvudbudskap till oss är: Till Gud kommer vi av nåd, inget annat. Gud är kärlek och Gud förlåter oss. Du kan lita på att Kristi kärlek är större än dina brister. Vår uppgift är då att vara goda förvaltare av det som ges oss – nåden – och inte döma andra.




Tankar inför temat Andlig klarsyn.

Matt 7:13-14

Jesus sade: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

 

Dagens text är från Jesu bergspredikan. Många människor hade samlats kring Jesus och han gick därför upp på ett berg och talade till dem.
Han börjar med salighetsprisningarna: Salig är den – Som är fattig, fattig i anden, den som sörjer, de som är ödmjuka, den som längtar efter rättfärdighet, de barmhärtiga, de renhjärtade, de som håller fred, som förföljs och skymfas. 
Så fortsätter han till de som är samlade: Ni är jordens salt. 
Han riktar sig till de människor som samlats för att lyssna på honom. Vanliga människor som kommit – en blandning av alla sorters människor.  
Ni är världens salt – ni som nu är här – ni är de som skall ”salta” – visa vägen, vara rättvisa, ödmjuka, barmhärtiga. 
Jesus säger också att de är världens ljus. 

Men så kommer ett tillägg: 
Om saltet inte är salt, vad kan man då göra?
Om ljuset inte lyser?
Bergspredikan fortsätter så med förmaningar, varningar, uppmaningar och tröst över hur livet är för en människa och kommer så efter ett tag med en sorts sammanfattning: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem

Detta är en förmaning god som någon och man skulle kunna stanna där om man håller sig till ”vanlig världslig social överenskommelse” och det finns uttryckt på liknande sätt i många religioner – Men - 
sedan kommer den lilla texten som är texten för söndagen: 
”Gå in genom den trånga porten...”

Vi ser från texten i Matteus att budskapet är riktat till alla. Alla är välkomna, alla är viktiga – alla kan och får vara salt och ljus – men att det inte är lätt. 
Det finns många faror längs vägen. Man kan lyssna på och ta efter fel saker. Man kan fastna i egoism, bara tänka på sig själv. Vara orättvis, obarmhärtig, stolt och tuff och allt vad som kan nämnas i ärendet. 

Jesus liknar det vid en trång port att komma igenom för att klara av att vara salt och ljus. 
Om temat är andlig klarsyn – vad är det vi skall se klart med dagens text?
Kan det vara?
Att vi alla är och får vara salt – vi är alla välkomna att vara en del av Guds rike. 
Att det inte är lätt att vara salt och ljus (men det finns ledtrådar). 
Att det finns falska typer (profeter) som kommer och påstår en massa. Men att det finns ett sätt att se vad de står för: på frukten dom lämnar efter sig.  
Att tro att Jesus är Guds son. Var får vi det ifrån? I texten i kap 8 om en officers tjänare som botas. Officeren trodde (på Jesus, det han sett och hört om och av Honom) och det blev så.

Vad är då ledtrådarna? Ja inte att om vi är rättvisa, ödmjuka, barmhärtiga eller om vi gör allt för människorna för att de skall göra liknande för ossså blir vi saliga. 
För det är för svårt för oss att klara. Vi mister alltför lätt kraften (saltet) vi sätter alltför lätt bort ljuset när det borde få lysa. 
Varifrån kommer då saligheten? 
Lite längre fram i kap 8. I orden från Jesus: Följ mig.  

Från Jesus kommer saligheten. Från Honom, Gud, kommer barmhärtigheten, ödmjukheten och allt annat som fyller oss. 
Kanske inte allt på en gång – snarare tar det förmodligen ett helt liv – men under tiden är man på rätt väg, man är ett salt och ett ljus. 
Det är inte lätt men när man följer Jesus behöver man inte gå i egen kraft. Man får lämna över. 
I sin visshet om att man är liten och svag – fattig i anden får man lämna över sitt liv i Jesu och Guds händer. 
Det är intressant att fattig i anden står uppräknat allra först i salighetsprisningarna. Är det för att det är viktigast?

När är man fattig i anden?
Jag tänker på att man kan ha haft en upplevelse där man sett hur liten man är som människa och jag tänker då på något liknande den upplevelse Petrus hade strax innan Jesu korsfästelse. 
Petrus lovade heligt och dyrt att ge sitt liv för Jesus – och bara en kort stund därefter bryter det löftet. 
Den känsla som fyller Petrus då är nog en bra bild över att vara fattig i anden. Man är inte stor då och sticker inte upp speciellt mycket.
Kanske är det just denna fattigdom som gör att vi kommer in genom den trånga porten och får smaka på saligheten?
Det hela börjar i Jesu ord: Följ mig.


Tankar inför Kristi förklaringsdag.

Luk 9:28-36

Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia" — han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: "Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom", och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

 

Kristi förklaringsdag – helgens tema som skulle kunna komma från den fråga vi människor ställer – vem är jag – vem är du – vem är Gud? Jesus?  Finns det en mening?

Vi vill veta, ha saker förklarade, men - hur kan man förklara Gud?

Vi människor håller på att förklara det skapade – det vi kan se och ta på.

Finns det mer än det vi kan se och ta på? 

Vinden, syns inte - om det inte är dimma, men den känns genom fingrarna och i håret om det går fort nog...

Covid 19 – kan vi ta på detta lilla virus? – Ja det tar i alla fall på oss...

Tankar – i en speciell apparat kan de ses som någon form av elektriska signaler i hjärnan– men kan vi ta på dem och hur uppstår de?

Vi vill veta – ha saker förklarade.

Vi gräver i jorden, finner gamla saker, finner försvunna samhällen och civilisationer. Ben och krukrester – daterar dem och försöker reda ut hur man levde då.

Vi gräver i vårt DNA – vi ser hur virus fungerar, en del helar och botar andra förstör och dödar. 

Vi undersöker och lär oss, mer och mer – Men något underligt uppträder på scenen av kunskap... Det verkar som att ju mer vi lär oss desto mer komplicerat ser vi att det är och desto mindre förstår vi hur det kan komma sig att det är just på det sätt som det är. 

 

I en människas hjärna finns nästan lika många kopplingar som det finns stjärnor i vår galax – vårt solsystem, Vintergatan – 100 miljarder

Kan vi förstå allt detta som finns? Kan vi förstå hur det kommit till?  

 

Bibeln försöker förmedla den kunskapen till oss – att det finns en skapare bakom allt detta, vem han är och hurdan han är. Förklaringen kommer genom hela Bibeln men alldeles speciellt genom Jesus – Sonen, en del i treenigheten och alltså också Guds själv.

 

Bibeln säger att genom Jesus visar Gud vem han är. 

Han är Helig – inget mörker finns i Honom står det.  

Varifrån kom då mörkret som finns i världen, i oss människor, i oss själva, var och en - om allt som finns kommer från Gud? 

I 1 Mos står det Gud skapade himmel och jord. Jorden var öde och tom. djupet täcktes av mörker – och en gudsvind svepte fram över vattnet och Gud sa: Ljus bliv till.   

 

Man säger ibland att liv utan Gud är liv i mörker. 

Det var mörkt och Gud kom in med ljuset. Jesus sa: Jag är världens ljus. 

Vi läser i NT att man lyssnade när Jesus talade, ja att man häpnade över hans undervisning och över hans svar på alla frågor och försök att sätt dit honom. 

Vi läser att man förvandlades i mötet med Jesus. Att han helade människor, såg dem och umgicks med alla. Några följde honom resten av livet. 

 

Men, alla reagerade inte lika. En del blev arga på honom, en del kunde inte tåla honom. 

När någon går en på nerverna – vad är det då som kittlar eller gör ont eller påverkar en? 

Är det att något går emot det man själv tycker och vill? 

Jesus sa han vara sanningen. 

Vill man, vill vi, vil jag, sanning?  Den kan göra ont – är sanning alltid bra?

Den sanning Jesus kom med gav honom döden. Han fick dö för den. 

 

Hur är det med sanningen idag – kommer den fram eller får den stå tillbaka, döljas – för den är för obekväm – styr fake news – osanna, anpassade nyheter? 

Råder mörkret – och måste blåsas bort av en Gudsvind? Ett Guds möte – som förvandlar? 

 

Bibelns berättelse om Jesu liv med död och uppståndelse är en enda stor uppenbarelse, ett förhärligande, av Guds närvaro i världen. 

Det är det lärjungarna, evangelierna och NT berättar om. 

 

I dagens text här läser vi om Petrus, hur han reagerade, hur överrumplad han blir, så överraskad att han inte ens visste vad han sa eller vad han skulle göra. När vi läser i 2 Petr 1: 16 ff. har saker lagts till rätta för Petrus, saker har blivit uppenbart för honom, genom fler saker han fått vara med om efter detta uppe på förklaringsberget. 
Han som kanske svamlade i dagens text skriver där: 

Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.”  Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget.  

 

Här är Petrus klar på vad han varit med om, ingen tvekan råder. Den Jesus han vandrat med är Guds son. Det är alldeles klart för honom. Han ångrade inte att han följt rösten från molnet: Lyssna på honom, min utvalde.

 

Var möter vi Honom, Guds Son? 

Behöver vi gå upp på ett berg?  Var sänker sig molnet ner över oss, var hör vi rösten?    

I texten läser vi: Medan han bad, förvandlades hans ansikte. 

Bön förvandlar. 
Bön gör saker – inte bara med det eller den vi ber för – kanske är det viktigaste vad som händer med den som ber.

 

Där vi är idag, där du är – där möter oss Gud. 

Kanske inte lika tydligt som för lärjungarna då det var ett alldeles speciellt tillfälle, men vi kan ändå förnimma ett möte med Gud när vi vänder oss till honom i bön. 

 

Som avslutning får detta leda oss in till vår trosbekännelse – där Jesus är huvudpersonen – det är Honom den kristna församlingen bekänner, Jesus Kristus, människornas frälsare. Det är han som är grunden för frälsningen och samtidigt svårigheten för många människor.

 

När vi i församlingen, i församlingarna i världen över, säger Avlad av den helige ande, är det Gud som har blivit människa i Jesus Kristus.

När vi säger född av jungfru Maria – är det människa som Gud blir i Jesus Kristus.

 

Jesus, både Gud och människa samtidigt - Det är Kristi förklaringsdag – det är om Honom det handlar – inte vad andra människor tror om honom, tycker om honom, eller gör i hans namn.

Guds röst sa uppe på berget: Detta är min sonLyssna till HONOM!

Det är Gus ord till dig idag. 

Lyssna till Honom, lyssna till Jesu ord till dig. 


Tankar inför Trefaldighet.

Trefaldighet – treenigheten, att Gud är en – men ändå tre personer Fader, Son och Helig Ande.
I dagens text - befinner vi oss i Betania strax utanför Jerusalem. Vi är hemma hos Jesu goda vänner systrarna Marta och Maria vars bror Lasaros har dött.
Johannes som vandrade med Jesus skrev ner vad han var med om när den döde Lasaros blev levande igen:

Joh 11:18-27
Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror kommer att uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen." Då sade Jesus till henne: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen."

Jesus kommer till Betania alldeles för sent, brodern, hade ju redan dött, och det första Marta säger är: "Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött”. 
Rakt på sak… - det verkar som om Marta är alldeles övertygad att Jesus hade kunnat bota Lasaros - om han bara hade kommit i tid! 

Kanske, finns det förebråelse i hennes ord – det är ju så lätt att lägga över skuld och ansvar på någon annan - och vi vill gärna ha en syndabock. 
Även om det är en naturlig sak det som händer – och egentligen ingens fel – så frågar vi ändå, varför - skulle detta hända... 
Det är precis som om vi räknar med att det skall vara gott och bra – att det naturliga läget med våra liv är att det skall vara ljust, gott och bra – och när det inte är det – så är det fel. 
Varifrån kommer denna tanke? – Att allt skall vara bra? – Att vi skall ha det bra och att det är fel och onaturligt när det inte är bra? 
Vad hos oss är det som säger att det skall vara så?  Har någon lärt oss det? Sagt det?     Ändå är det så vi tycker och känner.

Inte minst i dessa Corona tider känner vi det så. Det är konstigt, onaturligt och vi känner instinktivt att det är något som är trasigt – eller fel – så här skall det inte vara.

Att Marta har insett att Jesus är speciell och alldeles unik förstår vi från texten när hon säger: 
Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om."
Starka ord – vad var det Marta förväntade sig, nu när det värsta hade hänt? Lasaros var ju död.

Här kommer Jesus med dagens budskap:  Det finns något som är motsats till det som vi känner och upplever är fel, onaturligt, orättvist.
Han säger att finns något som är enbart gott, det finns någon som är enbart god, det finns en Gud som står för detta – och det största av allt: han själv, Jesus, är en del av denna Gud.

Jesus sa till Marta: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Jesus säger att han är uppståndelsen – att Han kan levandegöra = göra levande - Jesus jämställer sig med Skaparen – Gud själv - Den som har gjort himmel och jord.

Jesus kommer här med det glada budskapet – evangeliet: Gud som är god och motsatsen till trasighet och det vi upplever fel har kommit till oss - hit till jorden – och då som Sonen i denna Gudom, en del av Gud själv - Sonen i en treenighet av Gud – Fader, Son och Helig Ande. 
Här står nu Gud - Sonen sommänniska och försöker förklara och visa hurdan Gud är -  och att visa på treenigheten. 

Treenigheten är dagens tema och det budskap som Jesus kommer med – 
Gud är En - samtidigt Fader, Son och Ande – där inte något är förr eller senare, inte större eller mindre. Alla tre personerna eller delarna är tillsammans med varandra, lika eviga och lika stora. 
Att Gud är treenig är det ingen människa på jorden som har tänkt ut – liksom på något finurligt sätt fått till det. Treenigheten lyser igenom på många ställen i Bibelns berättelser, skrivna av olika, oberoende författare – det är inte alltid tydligt men finns där och vi har varit inne på det några gånger tidigare.
  
Treenigheten är inte lätt att förstå – ibland ger man bilder i försök att beskriva ex. en triangel där sidorna nämns som Gud, Son och Ande – det är olika sidor av samma triangel.
Jesus sa att Han är världens ljus och kanske är ljus en bra bild på Guds tre sidor - ljus som gör att vi kan se, värme som skyddar och ger förvandling. 
Förvandling på så sätt att - om vi tar solens ljus - att vi får solbränna, vi får styrka i D-vitamin, vi blir glada. 

När Jesus frågar Marta: Tror du på uppståndelsen – på levande-göranden - att jag är den som nu står framför dig? 
Svarar Marta:  Jag tror att du är Messias, Guds son”.
Marta hade en personlig tro på̊ Kristus. Hon hade tro, redan innan Jesus uppväckt Lasaros.

När Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet”. handlar det inte om en lärosats eller någon kunskap att ta till sig utan om en person - Jesus Kristus – den som gör levande  - och det är när man möter Jesus, världens ljus, som vi förvandlas- vi blir levandegjorda. Vi blir mer än solbrända och vi får mer än d-vitamin.
Här kommer erbjudandet till alla människor från den enda Goda Guden som finns! 
Erbjudandet att från de tankar och krav vi fastnat i som människor får vi resa oss upp – vi får stå upp – uppståndna – som när vi i dopet kommer upp ur vattnet: rensköljda – till ett nytt liv – där Gud är med – och där vi får uppleva – uppstå – i att känna oss älskade som vi är.  
Inga krav från Gud – det som sker vid möte med Gud är att du förvandlas– från kravfylldhet – mot dig själv och andra – till en öppen kärleksfull människa – full av frihet – full av ljus som strålar åt alla håll. 

Vi erbjuds uppståndelse till liv – ifrån död – inte bara död som död – utan från det som utgör vanligt mänskligt liv – det gäller allt från ett vanligt liv med vanliga vardagliga bekymmer till ett kasst liv, ruttet liv, liv utan utsikterpaperslöst.
Du erbjuds upprättelse – du är värdefull – det är Jesus budskap – res dig upp sa han till den lame, ta din säng och gå – res dig, vet att du är värdefull – du har egenskaper som är unika – använd dem, våga – ta ansvar – ditt liv är ditt liv – kan inte skylla på någon annan – liksom Marta kan vi upptäcka Jesu identitet och uppstå till nytt liv och förtrösta och lita på Gud.

Gud som är En –samtidigt Fader, Son och Helig Ande – Han – eller de är bara goda – bara kärlek – bara ljus – inget mörker finns i Honom säger Bibeln. 

När Han ser på dig ser han Bara med kärlekens ögon. 
Han tänker inte något dåligt om dig. 
Han fördömer dig inte. 
Han ser på dig som den vackraste blomman.
Han är frihet, förlåtelse, nåd, liv

I Apg 4:5-12  Säger Petrus - lärjungen som svek Jesus på det grövsta sätt - men som sedan blev klippan, ledaren, för den första kristna församlingen – 
där säger Petrus i förhör inför det judiska rådet, 
med översteprästen Hannas liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. 
Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss."
Jesus Kristus, Guds son och själv Gud.
Amen.



Tankar inför Pingsthelgen.


Nu på söndag är det pingstdagen. Det är den heliga Andens dag och egentligen hela kyrkans födelsedag. Det var då lärjungarna fick möjligheten och uppgiften att sprida evangeliet. 


Söndagens text:   Joh 7:37-39
På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: 
"Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." 
Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.


I 1 Mos 2:7 står det: ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse”. 
I det att vi har tagit emot livet har vi fått del av Guds ande - något finns i oss som en del i detta att vara människa. 

Men det verkar ändå finnas något som fattas hos oss människor för i Joh 4:14 säger Jesus: ”den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”
Och i Joh. 20:22 andades Jesus på lärjungarna och sa ”Ta emot helig Ande.”  
Det verkar alltså finnas en skillnad mellan det som fanns innan Jesus kom och det som Jesus kommer med. 
Människan hade del av Gud som Guds avbild men i och med Jesus – Gud själv här på jorden – erbjuds en annan, en ny möjlighet - en gåva från Gud är det Jesus kommer med – står det i v. 10 i Joh, 4. 
Det Jesus erbjuder är en Guds gåva och som nu kommer alla till del som vill ta emot det.

Jesus ropar ut det för att alla ska höra: ”Är någon törstig så kom till mig och drick.” 
Jesus talar om något som vi får som gåva och som läggs inuti oss, en källa i vårt innersta. Vi får så att säga källan inmonterad:

Hur gör man då för att få del av detta. Ja, det är inget man kan ta sig själv, men något man kan få ta emot. Först säga ja till Jesus – sedan våga slappna av, tacka Gud och ge sig hän. Ge Gud frihet att ge sig av sig själv. 
Den inre källan kan få börja porla. Till glädje för dig själv, men också till glädje för andra. 
För att källflödet skall kunna hållas friskt måste det också ha ett utflöde - det handlar om våra läppar, öron och händer. Vad vi säger, lyssnar till och gör. 
Så det vi får ges också vidare – och kanske något av det viktigaste: ibland måste vi våga gå, våga ta steg, för att få, för att upptäcka Andens närvaro.

Att Jesus liknar Anden vid vatten är en fantastisk bild - vattnet vi dricker går inte bara ner i magen och ut i tarmarna. Det går faktiskt in i varenda cell och droppe blod som finns i vår kropp. Så djupt måste det gå om det skall släcka vår törst. Så blir Guds ord och Helig Ande inte en brunn som vi behöver gå någonstans till för att fylla på – för det inte längre något vi behöver som kommer utifrån – utan något som skänks oss och som bor inom oss, den heliga Ande.  

Detta som ges, detta vatten, ges inte upprepade gånger utan det släcker törsten för all evighet. 
Efter att man taget emot det - finns själva källan i hans innersta.

Vår bön kan vara:
Kom, helige Ande, med din vind. Överraska oss i det invanda livet. 
Kom, helige Ande, med din kärleksbris. Blås bort orons och misstrons tankar. Kom, helige Ande, med din energi. Väck i oss en hunger efter sanning och rättfärdighet. 
Amen. 


Tankar inför helgen: Hjälparen kommer.

Joh 16:12-15
Jesus sade: "Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta."

Vi närmar oss pingst, Andens stora högtid i kyrkan.  Temat idag är Hjälparen kommer. I torsdag var det Kristi himmelfärdsdag när lärjungarna tog avsked av Jesus vid himmelsfärden och så var det tio dagar av väntan för lärjungarna fram till nästa söndag då Anden – Hjälparen kom. Säkert oroliga dagar – Jesus hade lämnat dem igen – och på nytt lovat att komma – på något sätt - med hjälp – en Hjälpare – men man visste säkert inte vad det skulle innebära.
Jesus använder inte ordet Anden, utan istället ett ord som mer beskriver Andens funktion, nämligen Hjälparen. Någon som är oss till hjälp. 

Det finns mycket mer vi kan ta emot från Jesus säger han – Han har mycket mer att säga oss och visa oss - och det verkar finnas så mycket att det finns att lära så länge man lever – visst är det fantastiskt.

Men – så fortsätter Jesus - att vi har lite svårt att förstå – att vi förmår inte ta emot det ... och att vi behöver hjälp.

Vi människor skulle kunna liknas vid ett instrument - som inte är riktigt stämt – varje sträng i oss gör lite som den vill – vi liksom vibrerar i otakt med Gud.
Inom kinesisk filosofi beskriver man tillvaron som jin och jang – i bilden den svarta och vita bollen – Kanske skulle detta kunna beskriva hur vi människor är – bestående av både helighet – det vita och dålighet/ondska - det svarta. Vi har båda sidor i oss.
Det är kanske detta som skiljer oss från Gud – just denna mix, som gör det omöjligt - eller i alla fall svårt för oss att förstå det som är heligt och enbart vitt – för Bibeln säger att Gud är ljus och inget mörker finns i Honom!  

Så - hur skulle vi kunna förstå Honom?  Vi som också har det svarta i oss? 
Vi som har förmågan att inte bara göra ont utan också medvetet välja att vilja göra någon annan illa. 
Klart att vi behöver hjälp! Att stämmas så vi kan vibrera av harmoni och spela tillsammans med Gud. 

Vad är det då Hjälparen, den helige Ande kan hjälpa oss med? 
Kan han ta bort våra problem så att våra liv blir enkla att leva?

Varför inte - på sätt och vis i alla fall.  Problem har vi människor gott om. 
Problem som hindrar oss att se den sanning som vi bör se och leva efter. 
Det är där som Hjälparen och Sanningens Ande kan hjälpa oss - att lyssna inåt, för att försöka komma över de hinder, de problem som blockerar vägen för oss för att vara den människa vi är och till att vara medmänniska.

På böndagen tittade vi på bönen Fader vår... där Jesus säger att när vi går in i vår kammare – när vi går in till oss själva, vågar vara oss själva –
så kommer din fader att möta dig där”.
Han skall vägleda oss, säger Jesus. Med hela sanningen. 

Men det går inte fort – att komma till Sanningen – lärjungarna vandrade med Jesus i tre år – sedan fick de vänta i totalt kaos i tre dagar från död till uppståndelse, 40 dagar vandrade de sedan igen med Jesus, sedan vänta igen i tio dagar från himmelsfärd till Anden kom. Och sedan genom hela Apostlagärningarna kan vi läsa hur de sakta får lära sig mer och mer om vad Gud egentligen vill – fast de hade Hjälparen 

För oss som lever i en tid av hög effektivitet blir väntan ofta rastlöshet och ångest – vilket märks väl i denna tid – nu, då vi måste hitta på...  det verkar som om väntetid blir paustid för oss, paustid från Gud - det blir istället en tid full av tankar på vad som eventuellt ska komma och skulle kunna göras – så att tiden inte rymmer det som ÄR – tyvärr verkar tiden av väntan innebära en dåligt fungerande relation med Gud.

Här får vi idag en vink från Gud i texten Peter läste förut där Elia får uppenbarat att det är i tystnaden och stillheten som Gud kommer nära. Inte i stormvinden och när det är full fart framåt - i tystnaden och stillheten kan vi fylla vår väntan med Vägledning och tröst – med Guds närhet.

Väntan är bra - för vissa saker behöver mogna fram – som sagt – det kan ta ett helt liv - och det som sker har ofta en inbördes ordning - saker bör inte hoppas över eller försöka forceras fram. 

Hjälparen ska vägleda oss med hela sanningen läste vi i evangelietexten. En ande som -  sakta - vägleder oss genom våra liv, till vårt innersta, på en lång och slingrig väg – där det alltid finns nya världar att nå, ny kunskap och mer vishet från Gud. Anden hjälper oss att lyssna inåt, in mot sanningen om oss själva för att finna närvaron av Gud också där i vårt eget mörker. 

Hjälparen kan också hjälpa oss att se på andra med kärlek och respekt utan att klassa och nedvärdera. Ingens liv är enkelt, vi gör val och saker blir fel ibland – men varje människa är värdefull och viktig för Gud – ingen kan slå sig för bröstet och säga – jag är viktigare än du – eller den och den. Inför Gud är vi alla lika – fattig, rik, lång eller kort, svensk eller norsk, kurd eller afghan. 

Hjälparen som också är Sanningens Ande – ger oss vishet att kunna tänka öppet och bredare än våra egna personliga tankar  –  bara för att vi ska kunna spänna tanken och se nya, andra möjligheter - 

- vi har Jesu ord till rövaren på korset: Sannerligen, jag säger dig, idag skall du vara med mig i paradiset. –  hebreiskan som detta är skrivet på har inga kommatecken eller punkter utan allt sitter liksom i en enda lång mening ... 
så med Hjälparens hjälp får vi också fråga oss - säger Jesus: Sannerligen jag säger dig idag – du skall vara med mig i paradiset?  
Liksom för att öppna upp för Gud – att han är större och har mer att säga oss – att saker kanske inte är som det först verkar – de första skall bli sist och de sista först – vi har att lära hela livet. 

Och - 
Det som behöver noteras i texten vi läste är att när sanningens ande - Helig Ande – hjälparen – kommer till vår vägledning talar Han inte av sig själv - utan Jesus – från höjden sittande på Faders Allsmäktige högra sida – leder honom i det han skall säga.

 Jesus säger ju: ”av mig skall han ta emot det han låter er veta - det är av mig han tar emot det han skall låta er veta."

Uppgiften för Hjälparen:  Att hjälpa oss förstå budskapet från Jesus om Gud, förstå budskapet om kärleken, barmhärtigheten och nåden. 
Förstå att vi skall leva vidare – 
Han skall få oss att förstå budskapet om uppståndelsen och Guds rike – 
Så - uppgiften slutligen för Hjälparen – att förhärliga Jesus – lovet är till Jesus.. 

För att en dag -      Skall Jesus uti alla bli allt. 



Tankar inför helgen: Bönsöndagen.


Matt 6:5-8
Jesus sade: "När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det."

Tröstens ord finns i dessa rader! Ja – Evangelium!
Det finns frihet i Jesu ord.  Vi behöver inte förställa oss, vi behöver inte göra oss till – vi får vara såsom vi är.

Tröstens ord är det också – att vi alla är lika. När Jesus säger: När ni ber – inte om ni ber. 
Han vet att vi behöver Honom. 
Alla. 
Någon gång i livet kommer vi alla till en punkt då vi kommer att be. 

Som kristen är det naturligt att be – liksom i de flesta andra religioner.
Men – vi måste tänka över skillnaderna på vad bönen är i de olika religionerna.
Är vi tillsagda att be – ett visst antal gånger per dag, vissa speciella böner, viss lång tid - eller får vi be och be om hjälp när och hur vi vill?
Ber vi för att genom bönen förtjäna Gud - eller ber vi för att vi har nåd?
Är bönen vår väg till Gud - eller är bönen Guds väg till oss?
Är bönen en ritual - eller är den en relation?

Tänk om vi alla skulle våga fråga oss vad som håller oss fångna. 
Fångenskap kan vara människofruktan, att vara till lags, att behöva synas och vara i centrum – som de i texten som måste göra något för att synas.
Fångenskap kan vara att inte våga göra det man vill (samtidigt som det kan varasvårt att veta vad man vill...) 
Det kan vara att vilja ha det man inte har – eller att ha alldeles för mycket av det man har. 

Om någon ser en annan som fånge för att den är en kristen kan det bero på att denne själv är fånge i något han/hon inte vågar lämna. (vänner, karriär, civil status) 

Dagens text visar på den frihet som finns i Jesu ord och Hans närhet. 
Frihet att vara den man är och längtar efter att vara. 
Frihet att inte behöva synas, att inte behöva prestera – hos Jesus finns nåd att få i all vår strävan. Nåd i form av frihet från fångenskap, frid från oro och möjlighet att finna en väg till sitt eget hjärta. 
Denna väg är bönen - Bön är inte att be för att få meriter – att det skall se bra ut – eller för att blidka en hård gud – nej bönen är en hjälp för oss, en vägledning genom livet, en hjälp given av nåd, ej förtjänad av mig själv men som lyfter mig upp ovanför mig själv – som liksom med kärlekens ögon gör att jag blir bättre än jag visste jag kunde vara.

Hur är detta möjligt?  Jo, Gud vet redan vad vi behöver – OBS de ord Jesus använder: Gud vet vad vi behöver – kanske inte alltid det vi vill. 
Han känner oss var och en av oss och när vi går in i vår kammare och inget annat stör och vi vågar vara oss själva finns möjlighet för Gud att nå oss – ”så kommer din fader att möta dig där” säger Jesus.
Bön är alltså Guds väg till oss – inte tvärtom som något kämpande vi behöver göra. 

Detta gör också att bönen inte är en ritual att utföra utan en relation att leva. 
En relation där man kan tala (be) om allt – med vanliga enkla ord och det som fyller ens hjärta och tankar. 
Det fina är också att man kan ”gå in i sin kammare” var man än är – oavsett omständigheter - för det är i hjärtat Gud möter oss.

Gud vet vad vi, du och jag behöver och Han älskar oss.

Med önskan om möte med Gud och Hans välsignelse.  



Tankar inför helgen: "Vägen till livet".


Joh 13:31-35
När Judas hade gått sade Jesus: "Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Söndagens tema är: Vägen till Livet
Jesus säger sig vara vägen till Livet. (Joh.14:6). Hur förhåller vi oss då till människor av annan tro, eller till dem som inte tror på något som har med Gud att göra? Kan jag säga att jag har Sanningen? Att det är jag som har rätt?
Kanske kan varken jag eller någon annan hävda det utifrån att vi är människor - Men Jesus kan det och Jesus gör det. 
Vi människor kan enbart tolka utifrån de vi är och det vi har (erfarenhet och kunskap, etc) – men, vi kan visa på Honom, peka på Honom och tala om Honom. 
Han som inte bara talar om Sanningen, han säger att han är Sanningen, han inte bara talar om Vägen, han säger att han är den. Talar inte bara om Livet utan säger att han är Livet. Vi kan visa på Honom som är Vägen, Sanningen och Livet. 

Detta är vad Jesus sa. Antingen svarar vi att det är omöjligt och exkluderande, eller så ser vi det som en underbar inbjudan. Vi kan varken ändra på det eller förneka det då det är vad Jesus säger. 
Så - vi kan inte tona ner Jesu anspråk även om de provocerar. Och om vi tittar noggrannare på Jesu erbjudande som följer anspråken så är kristen tro inte så exkluderande som den ofta anklagas för att vara. 
Jesu erbjudande går ut till alla människor - från korset som är den kristna symbolen för uppståndelsens liv riktar sig Gud till alla människor. Korsets armar och Jesu erbjudande sträcker sig ut långt utan för vår kyrka, och vår gemenskap. De vill inte utesluta utan innesluta världen. När Jesus uppstår får världen liv. Det var på korset som himlen öppnades för rövaren. Det är här det blir fullbordat. Detta är Guds väg – riktat till alla människor. 
Finns det något annat erbjudande som riktar sig till och gäller för alla människor?

Jesus säger i texten ovan till lärjungarna att dom ska älska varandra: Älska varandra så som jag har älskat er. 
Och detta säger han till sina lärjungar TROTS att han vet vilka de är - trots svek, lögner och förräderi. 
Han älskar dem fastän han vet HUR de är, och VAD de ska komma att göra… Han älskar dem ändå. Med brister och allt dom bär på… och med det vill Gud säga till oss att vi är alla inräknade. 
Lärjungarna får stå som summan av mänskligheten. För där finns alla typer: den modige, den fege, den late… Men alla ingår.

Livets väg är sprungen ur kärlek… det Jesus gjorde för oss är sprunget ur kärlek. Vi kan älska för Han har älskat oss först och när han nu ger ett nytt bud så är det just: älska varandra… 
Gud befaller oss inte att göra några stordåd. Det kan vara något så enkelt som att se någon annan, ringa någon. 
Gud vill att vi ska använda vår kärlek, som Han vet finns där hos alla. 
Vi har fått erbjudandet och möjligheten att gå Livets väg.



Tankar inför helgen: "Den gode herden".


Joh 10:22-30
Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då omringade judarna honom och sade: "Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet." Jesus svarade: "Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett."

Texten börjar i frågan: Hur länge skall du hålla oss i ovisshet?
Vi människor är nyfikna och vi vill veta – och vi vill ha rättvisa och också veta vad som är sant – Och; samtidigt som vi vill veta det sanna önskar vi ofta att sanningen skall passa de åsikter vi har – eller bättre: passa den tro och den kunskap vi har tagit till oss – och menar oss besitta. 


Sanningen – vad är sanningen?
Är det, det vi innerst inne längtar efter? Plus rättvisa och frid?
Men lägger vi in begränsningar eller villkor när vi frågar efter det?
Vill vi att det passar oss och inte kostar för mycket? 
I påskens drama finns en odödlig scen i evangelierna som sätter frågan om sanning på sin spets. Två män och två livshållningar möter varandra. Männens namn har nämnts tillsammans genom historien:  ”Jesus Kristus… pinad under Pontius Pilatus…”
Pilatus stod på höjden av sin karriär. Kejsar Tibrius hade år 26 utnämnt honom till ståthållare över Judéen, med full kontroll över hela provinsen. Han hade den militära makten genom en stor armé, stationerad i Caesarea. Han hade den juridiska makten genom att dödsstraff som judarna utfärdade måste godkännas av honom. Han hade den religiösa makten genom att det var han som utsåg översteprästen och som hade kontroll över templet och de stora inkomster som kom därifrån.
Jesus var kringvandrande lärare och helbrägdagörare, som skapat stor uppståndelse och samlat väldiga skaror av människor. Ryktet gjorde gällande att han var Messias. Andra såg honom enbart som en orosmakare.

Mötet i residenset visar att kontrasten dem emellan inte rör endast makt och rikedom, utan något mer avgörande.
När Pilatus frågade honom om vem han var och vad sanningen är: ”Vad är sanning?” så hade Jesus i själva verket kommit med ett påstående eller en motfråga: Om Pilatus fråga var allvarligt menad eller om den var en rent teoretisk fråga.  ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst”, sa han.
Jesus ville öppna Pilatus hjärta för att han själv skulle kunna se sin egen ovilja att hantera följderna av Jesu svar. 
Detsamma gäller för orden till de Jesus talar till i dagens text – ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet?Mina får lyssnar till min röst... men ni tror inte...”.
Vi kan ha önskan om att få veta – men inte på vilka villkor som helst – våra egna styr mycket. 
Finns hos oss här möjligheten till upptäckt av en ovilja att ta konsekvenserna av att någon är större än oss själva? (samtidigt som man Längtar efter just detta: att vila i Någons famn)

I Pilatus fråga kan man dock undra om det ligger en sökares undran, snarare finns där kanske likgiltighet: Varför bry sig om sanningen? Några få ögonblick senare dömer han Jesus till döden, trots han vet och inför allt folket säger att Jesus är oskyldig… 
Varför bry sig om sanningen om den inte passar... oss? 
Av fruktan för folkmassan, som kräver Jesus död, korsfäster han en oskyldig. 
Kontrasten är absolut. Jesus representerar de högsta anspråk på sanning som någonsin anförts. Han har sagt att han ärsanningen och säger att han lever för att vittna omsanningen.
Motsatsen gäller om Pilatus. Han flyr sanningen för sin bekvämlighets skull. 
Scenen ur evangelierna utmanar och ställer oss inför det mest grundläggande vägval en människa måste göra: Likgiltighet och bekvämlighet eller sökande efter sanningen.

Ett problem vi har i den tid vi nu lever i, är den allmänt utbredda uppfattning  att allt är relativt och att det inte finns en egentlig sanning och att vi måste förhålla oss skeptiska när det kommer till de stora livsfrågorna.
Men brist på sanning skapar problem. Det skapar oro och oreda. Det gör att vår själs längtan efter att få veta, att få frid, att få vila från just oro aldrig kommer finna det - och detta skapar en kamp i vår kropp. En kamp i vårt inre – både på psykiskt, andligt och intellektuellt sätt – men denna kamp har kommit att nästan enbart framställas som en intellektuell kamp, med utgångspunkten att det aldrig går att få reda på sanningen. 


Frågan är om inte detta avkall på sanningen är en värdemätare på den största krisen i vår kultur idag?
Uppfattningen att allt är relativt (och därmed också möjligt och tillåtet) och skepticismen mot en objektiv sanning begränsar meningsfull dialog om själsliga och andliga frågor. 
OCH - skulle det inte kunna vara så att det egentliga problemet kommer av ett liv i tvivel och kampen vi upplever är en fasad för den verkliga kampen. Nämligen hjärtats kamp. 
När frågan ställs på sin spets är det lätt att som Pilatus fråga: Vad är sanning – och sedan sig vända sig om, rycka på axlarna och lämna frågan – För det tar för mycket tag i hjärtat, för mycket tag i den längtan – så att vi inte vågar – eller ens vill se sanningen. 

Någon har sagt: ”Att ge sanningen till den som inte vill ha den är bara att ge honom ännu fler skäl till feltolkning.” 
Jesus sa: ”kasta inte pärlor för svinen”. Jesus säger också det hjärtat är fullt av talar munnen – här kan man bli förskräckt när man lyssnar till sig själv ibland... men det är också en värdemätare att använda för att se hurdant man tänker. 

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett."
Vilken röst lyssnar jag till? Känner jag igen Jesu – Guds röst?
Vad säger den, hur hör jag den? Hur känner jag igen den?
Här får man inte vara för hård mot sig själv utan veta att man är bara människa – och har del i den kamp som pågår i alla människor – kampen mellan att ge upp sig själv och våga tro och stoltheten att lita på sig själv. 
Jesu röst säger: Frid!
Frid är det man känner igen Guds röst på.
Frid i de djupa vrårna av själen, frid i djupet av själen och inte minst en ahaupplevelse i Guds djupa finurliga rättvisa.
Jesu säger i bergspredikan:
Gör er inga bekymmer. Döm inte. Var uppmärksam på vad ditt hjärta åtrår. Tacka för dagen och brödet och förlåt varandra. Fasta inte, be inte i andra människors åsyn för att de skall se eller höra, utan för och till Gud. 
Ge utan att visa eller att någon vet. Älska alla, även din fiende. 
Men – är det möjligt? Ja – du känner det i ditt hjärta – där finns Guds tilltal, där finns friden – i djupet av detta – inte enkla, men möjliga – vars uppgift vi har att träna på: Lyssna på den Gode Herdens röst som säger sanningen – där friden bor.



Tankar inför helgen: "Påskens vittnen".

Joh 20:24-31
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." 

Påsk har passerat med liv och död och UPPSTÅNDELSE! 
Kommande helgs text handlar om att berätta det man varit med om, om att inte bli trodd och om att våga tro. 

De första som möter Jesus som uppstånden och berättar om det - och inte blir trodda - är kvinnorna. Lärjungarna som bedrövade håller sig gömda tror inte på det kvinnorna berättar. Först när Jesus visar sig för dem och talar med dem, när de hör hans röst och får röra vid honom kan de tro att han lever igen. 
Lärjungarna blir sedan själva inte heller trodda när de berättar för Tomas som inte varit med när Jesus visat sig för dem. Han säger: Jag måste själv få se och känna.

Det finns säker flera sätt att se på lärjungarnas, Tomas och för oss alla människors reaktion när vi hör något som vi har svårt att ta till oss - men två alternativ kanske är tydliga:
Att likt Tomas inte falla för grupptrycket utan vilja kontrollera själv. Att inte falla för den allmänna åsikten eller bara för att andra säger så utan vilja kolla och ifrågasätta utifrån egen erfarenhet, från fakta och det man själv vet. 
                            
Det var inte av svaghet som Tomas ville veta och känna mer konkret vad som var sant – det var utifrån ärlighet. Han hade ju vandrat med Jesus och hört hans ord och berättelser om framtid och framgång och nu hade allt gått i stöpet. Då dög inte andrahandsuppgifter utan han som ärlig människa måste få veta – och där får också vi vara ärliga mot oss själva, och vi får vara likt Tomas. 

Kanske kan vi också läsa ut från dagens text att detta är ok då Jesus på något sätt bekräftar Tomas i hans tvivel eller önskan att själv få kontrollera – i det han inte kommenterar Tomas brist på tro utan bara säger: ”Räck hit dit finger, här är mina händer”. 

Samtidigt ser vi – som det andra alternativet – att Jesus säger till Tomas:  "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."
Detta att veta, som vi människor håller så högt – vår egen kunskap och förmåga – kan lätt också bli till ett hinder på vår väg att utvecklas – eller helgas – eller ännu bättre: göras hel.

Vår kunskap och också vår tro kan bli instängd i fyrkantiga system – allt utifrån vad vi tycker och vad vi vet. Allt utgår ifrån vår egen kunskap – kanske blandat med en rädsla för det som är nytt – och vi tycker vi vet det mesta och inte behöver veta något mer. MEN – kanske är det just då vi verkligen behöver lära oss att det är det vi intevet som kan ge oss så mycket mer – att det nya kan ge oss ytterligare en del till helheten.
(Om vi nu inte tycker vi är perfekta och kan allt...)

Kanske var det den slags tro som fariséerna stod för i texterna – ett fyrkantigt system där man kunde och visste allt och när det Jesus undervisade om inte stämde med deras kunskap och regler avfärdade de honom som en dåre eller hädare. De förmådde inte ta in Jesu budskap och missade därför det under som skedde mitt framför ögonen på dem.

Att tro kräver en stor personlig satsning. Tro går ju över förnuftet och in i det övernaturliga. Aposteln Paulus skriver: Tron ger oss visshet om det vi inte kan se.
Tomas blev hel när han förstod att det faktiskt var sant att Jesus uppstått. Där började hans omvändelse.
Tomas fick sedan föra det vidare, berätta för andra, och i det möta både tvivel och tro. Det är i sådana möten när man berättar om det man upplevt och sin tro, som man gör samma sak som Jesus gjorde för Tomas – man säger: 
"Räck hit ditt finger, här är mina händer”. Man visar på sin tro - och samtidigt som man berättar för någon annan också öppnar upp för att öka sin egen gräns mot vetande och sin kunskap, om vem man är och vem man tror på. 

Jesus möter oss där vi är, i vårt sökande efter sanningen. Han vet att vi behöver bli övertygade var och en personligt. Då blir tron i inte längre detsamma som en gissning eller ett antagande utan blir till en genomgripande förvandling som omskapar hela människan. Ja, det står i Paulus brev till och med att vi blir nya skapelser i Kristus.

Genom bön och med Guds egen ande, den helige Ande, kan vi även idag ha kontakt med Gud – även om det inte är på samma sätt som för Tomas som kunde ta på, känna och tydligt se Jesus som uppstånden så kan vi i vårt inre, i vårt hjärta, samvete – eller vart det sitter – uppleva: Ja, det är sant. 

Det betyder inte att vi aldrig kommer att tvivla igen. Men vi kan då komma fram till att likt Tomas säga: Min Herre och min Gud. 


----------------------------------------

Tankar inför påsk:


Joh 13:1 
Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.
Joh 19:17-19
Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgata. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung.
Luk 24:1-6
Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. 


Inför Palmsöndagen (se nedan) var vi inne på lidandets väg – vägen till korset - och att vi som människor också får gå denna väg.
Om det finns något som vi inte kan tvivla på så är det att det finns lidande. 
Det är omöjligt att ifrågasätta.
Om vi har svårt att tro på Gud, Skaparen och Jesus hans Son som en hörnsten, en grund, i livet, skulle man kunna låta hörnstenen, grunden, vara att det finns lidande.
Lidande är något som varje människa definitivt förstår som något som inte är gott. 
Och om det finns sådant som inte är gott måste det också finnas det som är gott!

Bibeln säger att Gud är det som är Gott. Bibeln berättar att Gud är Skaparen av allt, att han är kärlek och inget mörker finns i honom och att när världen en gång skapades var allting mycket gott. Bibeln berättar också att Gud i sin mänskliga form, Jesus Kristus, visar vem och hurdan Gud är. 

Ibland beskrivs Jesus som grundare till en religion. Han blir en vis man bland andra. Han blir en profet bland andra profeter.
Men det var inte hans vishet eller hans förmåga att uttrycka sig som var hans erbjudande.
Hans uppdrag var att han var Guds son - och som det erbjuder han nåd och frid för vår vilsna och längtande själ. Han erbjuder rening av vårt skuldtyngda samvete, en fyllning av vår inre tomhet. Han är mänsklighetens saknade pusselbit! 

Det är just för att få en glimt av detta som man i yogaklasser kämpande sitter i olika konstiga ställningar. Det är just därför man söker i flaskor, relationer, resor – ofta flummiga saker som beskrivs som frid.

Aposteln Johannes lär oss i sitt evangelium och breven att Jesus var Ordet som förvandlade kaos till ordning i tidernas begynnelse. Han, Sonen i treenigheten, har alltid funnits där och han är den som visar sig för mänskligheten (se också text för Palmsöndagen). 
Jesu liv och uppdrag var att han hade kommit till jorden för att visa vem och hurdan Gud är. 
Som Jesus offrade Gud sig frivilligt för sanningen, för godheten - och för en alldeles speciell sak – att (lida och) dö – för alla människor skull.  Ordet som skapade ordning ur kaos offrar allt, till och med sig själv. 

Det som sammanfattar den kristna tron är att den enda meningen (som är alltför vis för att vi skall förstå den, läs; 1 Kor 1:18) med livet är att vi skall inse att det finns det som är Gott och att det finns Någon med en bättre plan med världen än den vi (som mänsklighet) lyckats skapa - och att vår uppgift är att lyfta huvudet och rikta vår tro mot detta goda - Gud.

Meningen med våra liv – vi som har förmågan att också skapa lidande för andra människor – är att när vi riktar blicken uppåt, mot Gud – när vi riktar vår uppmärksamhet mot Honom blir vi medvetna om vår egen otillräcklighet, vår feghet, våra inte alltid goda avsikter – ja kanske rent av vårt hat. 

Meningen med Jesu liv var att han skulle dö. Dö en ställföreträdande död – för människan skull, för dig och mig. Han dog för våra brister, för vår förmåga att skada och skapa lidande, dog för våra synder. I Hans död får vi nåden att förstå vilka och hurdana vi är – och nåden att ta tag i vår situation, våra liv. 

I detta kommer att annat lidande in än det rent kroppsliga. Innan vi anklagar andra, innan vi påpekar om kornet i vår broders eller syster liv – får vi uppfatta och göra något åt stenen i vårt eget. Vi får begrunda vår egen mordiska läggning och vi får sträva efter ödmjukhet, efter att ställa tillrätta det vi kan.
Varenda liten del av lärdom innebär ett litet dödsfall för vår trotsiga personlighet. Vartenda uns av ny information ifrågasätter ett tidigare antagande och tvingar det att upplösas i kaos innan det kan återuppstå som någonting vettigt och bättre. I Jesu nåd får vi varje dag förlåtelse, förlåtelse för att kunna lära nytt och gå vidare. Paulus beskriver det som död av den gamla människan – mitt gamla jag – och jag får leva ett liv i förändring – genom dopet återuppstå, bli en ny människa – och leva ett liv i helgelse. 

I detta, den andra sortens lidande, lidandet över vår egen fördärvlighet, finns en inre kamp – då vi vill stå emot Gud och det goda, den mening livet har. Vilseledda av vår egen okunskap – eller värre: en inre fördärvlighet eller en avsiktlig blindhet – den värsta sortens lögn? Avsiktlig blindhet att vägra veta det som man kunde ha vetat. Vägra att erkänna några fel medan man strikt håller sig till en viss plan – jag (tror, jag) vet bäst.
Den högmodiga envisheten = den oförlåtliga försyndelsen mot den Helige Ande?

Någonstans behöver vi bli vän med det som vi inte vet istället för med det som vi vet.
Vi behöver vara vakna för att komma på oss själva – där vi – som Jesus säger: ser bjälken i våra egna ögon innan vi bekymrar oss för grandet i våra medmänniskors ögon. 

På påskdagen var lärjungarna förtvivlade över Jesu död. Allt som de varit med om, allt Jesus sagt – vad var det med det nu? Vad var meningen med det de lärt sig? Att vända andra kinden till, att se medmänniskan?
Så kommer kvinnorna och berättar:Graven är tom!
Petrus, han som så uppenbart förnekat Jesus, lyfter på huvudet, en tanke kommer och han och en annan lärjunge är snabbt uppe på fötterna.
Petrus springer, han springer för sitt liv. Han springer för det han trodde på, han springer för allt han nyss mist – plötsligt glöder hoppets låga – kanske är det inte för sent – kan det verkligen vara sant? Allt Jesus sagt? Finns en mening - med livet?

Strax får Petrus veta – han möter Mästaren själv – livs levande står han där - Jesus. 
Därefter börjar Allt… 
Därför är det som vi på påskdagen i alla kyrkor runt hela vårt klot lever i Jesu uppståndelse. 

Vad var det som hände mellan långfredagen och påskdagen?
Vad var det kvinnorna och lärjungarna bevittnade och var med om?
Ingenting likt detta hade funnits eller hänt förut. Ingenstans har något sådant hänt.
Jesus uppstod från de döda men i en förhärligad kropp – den förste av de förhärligade, skriver Paulus – som sedan skall följas av flera…
Kanske skulle man kunna kalla det en ”uppdatering” av den mänskliga kroppen, en kropp som inte var underställd synd, död och förgänglighet – det är genombrottet för en ny existensform - han var den förstfödde från de döda. Förhärligad, odödlig.

Det är det vi menar med Jesu uppståndelse. Det är för detta vi firar i påsk. Att döden har öppnats i vår historia. Till en ny sorts liv. Som var och en som tar emot Jesus får ta del av. 
För oss alla – vi som har förmågan till den svåraste synden: att plåga andra enbart för lidandets skull – finns det nåd från den Gud som dog för vår skull i det att vi lyfter våra huvuden mot Gud och sträcker oss mot Honom och överlämnar oss i Hans händer.

En välsignad påsk i dessa orons tider med förtröstan på att Guds nåd räcker också nu och vi får lära oss växa i Hans skapande och vägvisande Ord.

------------------------------

Tankar inför Palmsöndagen med temat Vägen till korset:


Matt 21:1-11
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?" Och folket svarade: "Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen."

Denna söndag är det Palmsöndagen och vi är i fastetid inför påsk som kommer. 
Vi läser i texten om hur man då reste till påsk för att fira högtiden, tillsammans och till templet i den stora staden. Påsk brukar vara en av årets stora resdagar, men detta år är det annorlunda i vår värld. Över hela världen avråds folk från att resa överhuvudtaget och att i stället hålla sig inne. Oro och ensamhet breder ut sig men också en omtanke och hjälpsamhet människor emellan. 

I psalm 135 sjunger vi: ”Se vi går upp till Jerusalem – för att se hur Jesus Krist, Guds son i syndares ställe lider”. 
Guds son, ja Gud själv led istället för syndare. 
Guds son, vem är det och vem är Gud och vilka är syndarna?


Jesus visste vad denna påsk skulle innebära för honom. Han hade berättat för sina lärjungar vad som skulle komma hända… även om de inte förstod vad han sa eller innebörden av det. 
Han visste att han skulle bli tillfångatagen, slagen och pryglad och sedan korsfäst och dö. 
För honom var detta vägen till korset - som är dagens tema - Lidandets väg. 

Jesus fick lida, fast han var Gud. Lida likt oss alla – för livet är hårt. 
Alla är vi förutbestämda att känna smärta och få lida och för att förgås – dö.
I dessa tider av coronavirusets härjningar kan man fråga sig varför finns det så mycket lidande och med alla krig som råder varför så mycket grymhet människor emellan?

Om vi tittar på Jesu liv och hans uppdrag – för han hade ett uppdrag med sitt liv, en mening. Bibeln berättar att han hade kommit till jorden för en enda sak – att dö – dö för alla människor skull.  
Som Gud skulle han kunna göra vad han ville - vi kan läsa om det i de under han gjorde. 
Som människa hade han en fri vilja – fri att välja att inte gå denna utstakade väg – lidandets väg.
Men Jesus bestämmer sig för att ta ett personligt ansvar och är villig att möta och stå emot de frestelser som möter honom - från det onda och från alla illasinnade och konstiga tankar och idéer som finns i honom från den mänskliga naturen. 
När han, innan hans uppdrag börjar, frestas av det onda ute i öknen väljer han att stå emot. Efter 40 dagars fastande och en hunger som biter i magen kan han ändå säga: 
Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som kommer från Gud”. 
Jesus vet att bröd inte är det som hjälper för den som svikit sin själ, inte ens om han svälter. Jesus syftar till någonting högre – ett slags existens där man aldrig behöver hungra – i Guds närhet – en dag i Guds himmelrike – och för att komma dit behöver vi (lyssna till) Guds ord.

Vid detta tillfälle av frestelse i öknen svarar han också det onda ”Du skall inte fresta Herren, din Gud”. 
Jesus beordrar inte Gud, eller ens vädjar till honom, att ingripa för hans skull – utan han vägrar avsäga sig sitt ansvar för det som händer i hans eget liv. 
Han vägrar kräva att Gud skall bevisa att han är närvarande. 

I den tredje frestelsen i öknen svarar Jesus ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast Honom skall du dyrka”. Här säger Jesus att det finns bara en sak som är viktig: att söka Guds rike, och det redan här på jorden. 
I detta sökande får man förkasta omedelbara belöningar - som frestelsen erbjöd – och som de flesta frestelser för oss är – de (eller vi själva eller något inom oss) vill vi skall göra det nu, njuta nu, nu nu... = omedelbar belöning. 

Jesu liv – med vägen till korset, lidandets väg - lär oss att motstå ondskans frestelser. 
För ondskan förstorar upp livets katastrofer, den vill motivera oss att endast se till oss själva – lagra toapapper, hamstra medicin - så jaghar; om det inte räcker till någon annan behövande behöver jag inte bry mig om. Omedelbar belöning är frestelserna.

Som mänsklighet behöver vi kanske fråga oss: Varför är vi fortfarande övertygade om att det finns en bättre plan – en bättre, smartare idé - än att lyfta huvudet mot himlen, i riktning mot Gud - och uppoffra allt för att göra detta?

Har vi inte förstått? – Eller är vi inte ärliga mot oss själva? 
Är det så att vi inte kan eller vågar ta till oss det vi tror på? 
Det är som om vi kämpar mot våra egna värderingar. Vi verkar inte kunna beordra oss själva att handla efter våra värderingar. 
Vi säger att vi ”skall sluta skjuta upp saker” – men vi gör det inte. ”
Vi skall börja äta nyttigt, börja träna, sluta med...” – men vi gör det inte. 
Det verkar som om vi inte kan göra – om oss – till den bild eller person vi tycker vi borde eller vill vara. 

Jesus stod upp för sin sak, sina värderingar. Han går mot sitt öde, möter sveket, sveket där han blir oskyldigt dömd och uppspikad på ett kors, dödad – det som är nödvändigt att han går in under - för att mörker ska vändas i ljus – för att vara den han är ämnad att vara.

Jesus som är Guds son – och Gud själv – gör ju att man skulle man kunna tycka att det borde vara lättare för honom att följa Guds vilja - men han var också helt människa och vi kan läsa att i Getsemane bad han Fadern om en sista utväg. Han frågar om det inte gick att lösa på̊ett annat sätt – men avslutar sin bön: ”men ske nu icke min vilja Herre utan din”.
Jesus gjorde det som var viktigt: sökte Guds rike, han lyfte huvudet mot himlen, lät något som var större än han själv just då leda och stå över omedelbar belöning eller befrielse, lät inte frestelsen få honom att svika sin själs vilja.
Jesu lidande hade en mening, han hade ett uppdrag.
Kan det jämföras med ditt och mitt livs lidanden?
Vet vi vårt uppdrag eller meningen med våra liv. 

Bibeln säger att Gud är Skaparen av allt. Han är den Gud som Är. Han är den som är evig. 
Eftersom det måste finnas något som är evigt för att något överhuvudtaget skall kunna finnas, (för någonting – vår värld - kan ju inte komma ur ingenting) så finns det bara två alternativ. Antigen är den värld vi ser evig eller så finns något evigt som denna värld kommer ifrån. 
Enligt vetenskapen och dess fysikaliska lagar har universum en början och all materia kommer att reduceras och bli i mindre och mindre delar/värde (entalpi) för att till slut försvinna. Detta ger att det återstående alternativet är en Gud som är evig – såsom Bibeln säger. 
Bibeln berättar att en gång bröt människan ett löfte och kontakten med Gud – från den stunden blev livet en kamp och ett lidande. Alla människor därefter lever i detta. Vår värld befinner sig i denna ”lidandets värld” – som alla människor får del av.

Jesus, Guds son – som är Ordet som skapade, den som ”gör” något och den som visar sig för människor i historien. Han visar sig som elden i den brinnande busken Mose ser. Visar sig för Abrahams och Saras tjänstekvinna Hagar i öknen när hon är förvisad. Visar sig genom röst och ljus för Paulus på väg till Damaskus. 
Jesus är den som visar på Gud, vem och hurdan Gud är – visar sig för lärjungarna och de berättar sen om det de får vara med om. 

Syndarna – vi människor som får leva våra liv fyllda av kamp och lidande – försökande lära oss att inte göra våld på oss själva, att inte svika oss själva, vår själ utan förstå att vi, mänskligheten, inte kan klara detta själva utan att enda vägen är att vända blicken upp mot himlen och Gud. 
Att också våra liv är och vår uppgift är att gå - lidandets väg – vägen till korset.


-------------------------------------------------

Mejlet som skickades ut till medlemmar i vår församling avslutades med Ps. 23 i psaltaren.

HERREN är min herde, mig skall intet fattas, 
han låter mig vila på gröna ängar;
han för mig till vatten där jag finner ro, 
han vederkvicker min själ;
han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont,
ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.
Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn;
du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall åter få bo i HERRENS hus, 
evinnerligen.

Psalmen ger tröst och uppmuntran att Gud är vår herde. Han tar hand om oss och vi får lita på att Han vet vad som sker. 
  Vi får också i denna stund av oro vända oss till Gud i våra böner. Jesus lärde sina lärjungar att be: ”Låt din vilja ske” men han uppmanade dem också att ”be om vad ni vill”. Vi får alltså be att Guds vilja sker men också vår vilja. 
  Tänk att vi får komma med våra böner, vår oro, längtan och den vi är inför Honom och formulera och uttrycka våra behov, önskningar och drömmar. Ett fantastiskt privilegium som Guds barn. Samtidigt som vi också behöver förstå Hans suveränitet och vilja. Han har översikten, helhetsbilden – inte vi.
  Jesu löften om bönhörelse är starka – men vi måste också förstå dem rätt. Bön kan inte frikopplas från vem Gud är – vi kan inte be om sånt som strider mot Guds väsen, som att be om framgång för onda och orättfärdiga planer.
  Utifrån Hans löften litar vi på att Gud alltid ger svar – även om svaren inte alltid kommer i den form eller i den tid vi tänkt oss. Nej är också ett svar... även ”Vänta”. 


Gud kan möta oss i speciella situationer och hjälpa oss i nöd – men i vårt kontinuerliga böneämne kan det inte vara att hans skapelseordning ska upphävas. Vi kan inte be om dagligt bröd – utan att vi arbetar för det. Vi är kallade att genom arbete finna vår försörjning.
Vi kan inte heller förvänta oss att han skall upphäva vår mänskliga begränsning. Att be om kraft att vara uppe 24 timmar per dygn resten av livet är utanför vad bön handlar om. 

Det finns en Gud som svarar på bön:
Be så skall ni få
Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.
Be, och no skall få, så skall er glädje bli fullkomlig.
Jesus uppmuntrar oss att be – och han undervisar oss om hur vi skall be.
Vi skall be i Jesu namn – Joh ”vad ni ber Fadern om i mitt namn det skall han ge er”

Här kan man missförstå kristen tro: att den skulle innehålla en sorts magi. Om vi uttalar Jesus namn så kommer något att ske. 
Men Jesus namn är inte magi! 
Jesus själv är tydlig med att enbart ett yttre åberopande av honom inte är till någon hjälp: ”inte alla som säger Herre, herre, till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelska faders vilja”.
I Bergspredikan – ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna....   Läs:  Matt: 6     

Löftet om bönhörelse handlar inte om bokstäverna Jesus. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det, säger han ju.
Jesus är en person som väljer sitt handlande. Det handlar om en personlig relation. Han är alltså emot bön som enbart en yttre ritual.

Att be i Jesu namn handlar om den person som är bärare av namnet Jesus. Om vi kommer inför Gud i vårt eget namn finns det många skäl för Gud att visa bort oss – Han är Helig – vi är människor – syndare från syndafallet – människan som har brutit löftet. 
Men Jesus har genom sin död och sin uppståndelse öppnat vägen för alla till Fadern. Därför välkomnas vi när vi åberopar Jesu namn. 


Det handlar om identitet: vem Jesus är. 
Vem är det som säger att vi får och kan be? 
Det är Sonen, en del i Treenigheten av Gud, som säger att vi kan be. 
Och Han säger vi skall be i Hans namn, igenom Honom. 
Det är Han som står för att det är möjligt att närma sig Gud. 
Han är Vägen till Gud, Försonaren mellan människa och Gud. 

Gud är Helig. 
Ingen kan se Gud och överleva säger Bibeln. 
När Gud talar till Mose inför folket med ljudlig röst så gjorde Han det från moln och rök som omgav berget Sinai. 2 Mos 19:16.
I 2 Mos 24:1 står det:  Till Mose sa han sedan: ”Gå upp till Herren...”
Vi kan fråga: Vem är det som säger till Mose: ”Gå upp till Herren”?
När Mose är uppe på berget täcktes det av ett moln. 
Så talar Herren till Mose i kap. 26 – 31
När Mose efter allt tal från Gud ber om att få se Guds härlighet svarar Gud att han skall gå förbi Mose med sin höghet och prakt och han skall ropa ut namnet ”Herren” framför Mose - men mitt ansikte kan du inte få se – ”ty ingen människa kan se mig och leva” säger Gud till Mose. 
Så - Mose får stå i en klyfta och se Gud på ryggen efter Han gått förbi. 2 Mos 33:18 ff.

Mose fick se Gud på ”ryggen”, men det fick konsekvenser: Mose blev ”självlysande” och måste ha en mask för ansiktet när han talade med folket. 2 Mos 34:29 ff. 

När Mose första gången möter Gud i den brinnande busken 2 Mos 3. Så säger en röst: ”du är på helig mark”. I vers 2 står det att: ”En Herrens ängel visade sig för Mose i en eldslåga”. 
I vers 4 har plötsligt denna ängel blivit Herren själv – och ropar på Mose. ”Mose, Mose”.  
Hur kan man förstå detta?
Vi kan notera att Herrens ängel har specifik form = en utpekad ängel, inte vilken som helst. 
Sedan händer detta att denna speciella ängel blir, övergår till, plötsligt är Herren själv.
Vad är det för ängel som samtidigt är helt identifierad med Herren?

Kan det vara att den person som kallas Herrens ängel är den person som vi, efter förkroppsligandet, känner som Jesus?  
Är det Sonen av Evighet – som före förkroppsligandet - träder in i historien och talar till människor? 
Är det därför Mose inte förgörs. Därför att denna ängeln, Sonen, som skulle låta sig själv förgöras, på korset, liksom ”står i vägen för” – och samtidigt är vägen till - Fadern, den Helige, och gör att vi kan närma oss Gud?
I Johannes 8:58 säger Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.” 
Jesus säger här att han fanns för både Mose och Abraham. Han säger alltså att han har en existens bortom tiden. 
Så säger Jesus:  ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss”. Joh 1:18. 
Det är i Jesus vi möter Gud. Och eftersom han har burit bort vår synd kan vi i full frihet närma oss och möte Gud. 


Mose går från mötet som en Guds tjänare.  Han förintas inte i det mötet, förtärs inte av Gud som den helige, Gud som den brinnande elden, ( Heb. 12:29: "Ty vår Gud är en förtärande eld") utan Sonen är den som tar den ”uppgiften” på sig och Mose går därifrån upprättad och sänd. 

Jesus uppmuntrar oss att tro: ”Tro på Gud och tro på mig” i Joh 13. Han uppmuntrar oss att be - där det handlar inte bara om att uttala bönerna, utan om att tala med tillit till Gud.
Här finns en parallell till frälsningen, som inte handlar om att uttala vissa ord. 
Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad”.
Det hör ihop - munnens bekännelse till Jesus och hjärtats tro på honom. 
På samma sätt handlar bön i tro att be i tillit till Jesus. Att vi tror på honom som Herre.
Så, Jesus uppmuntrar vår vacklande tro. Gud kan, lita på honom. 
Men löftena kan självklart inte frikopplas från Guds vilja. 
Nej, löftena måste förstås utifrån de sammanhang de står i. Ex. Joh 15 ”Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min Fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar”. 

Jesus anger både förutsättningar och syften med löftet!!!
Förutsättningar: gemenskap med Jesus och trohet mot hans ord.
syftet: att lärjungaskapet skall fördjupas och Fadern förhärligas.
Det är mot den bakgrunden som han säger ”Be om vad ni vill, och ni skall få det”. 


--------   Andra tankar i tiden ---------  

Några funderingar över Grönlands tjocka och gamla isar:
Grönlandsisens "arkiv" når maximalt 130 000 år tillbaka i i tiden. Men i Antarktis, där istäcket är avsevärt större och tjockare än på Grönland, har man träffat på islager som avsattes för över 700 000 år sedan. De äldsta lagren är mycket tunna, vilket gör dem svåra att analysera. Tekniken har dock gått framåt hela tiden.   Läs mer:

Här en annan redogörelse över tid...  Is-tid