Pastorns ruta



23/10 


Den 22 oktober hade vi den första gudstjänsten i höstens tema: Markus runt på 90 dagar och läste igenom vers för vers från 1–39 i 1.a kapitlet.
Under hösten och en bit in på nästa år kommer vi fortsätta läsa Markus texter tills vi har gått igenom hela evangeliet. Söndagens gudstjänst bjöd på några spännande frågor och vi hoppas att under höstens kommande gudstjänster ha öppenhet och intresse för frågor, tankar och reflektioner att dela med varandra under gudstjänsten. Det blir alltså lite annorlunda gudstjänster än vi är vana vid men vi hoppas det skall kännas öppet, otvunget och framför allt intressant att gräva lite djupare ner i en av evangelietexterna.

Här avsnitt ur predikan:
Aldrig någonsin har väl så många, trott så lite, på en högre makt, som i vårt nuvarande sekulariserade samhälle…

Vi lever i en modern värld – där - vetenskap och teknik triumferar och ger människan nästan makt över liv och död.
Är det rimligt att hålla fast vid tanken om att det finns en Gud, en skapare av allt detta som finns runt om kring oss?
Att tro på Gud – i en tid där religion för många blivit sinnebilden för vidskepelse, ofrihet och våldsbejakande extremism?

Ja. Det är det. För vetenskap och teknik till trots finns det bara en väg människan kan gå för att finna ro i sitt hjärta – en väg för att finna skatten i åkern som var förra söndagens tema – skatten som Gud lagt ner i varje människas hjärta – skatten att få och våga tro på Gud som vår skapare och att han älskar, oss – dig – det är först då du kan finna frid i ditt inre.
Det finns bara denna historiska berättelse genom Bibeln som berättar hela sanningen om människan och verkligheten vi lever i.
Alternativen, i andra religioner och det som vetenskapen presenterar; evolutionsläran, har många luckor och brister, men som man väljer att inte se eller ta tag i.  Så det är rimligt att tro på Gud.

Markus sätter rubriken: Här börjar glädjebudskapet om Guds son över sitt evangelium, sedan börjar han genom att gå 700 år tillbaks i tiden - till profeten Jesaja ord:
Se, jag sänder min budbärare före dig,
han skall bereda vägen för dig.
3 En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör hans stigar raka
Historien är viktig för Markus, tråden som löper genom tiden, förbundet bakåt till fäderna – han vill visa att Johannes, döparen, fortsätter denna tråd, går in under Jesajas profetiska ord och är nu den som bereder vägen, förbereder för den som skall komma.

Johannes säger att något nytt är på gång. Något så stort att han inte ens är värdig
knyta upp detta nyas sandalremmar. Jag vet inte om det fanns speciella
sandalremsknytare på den tiden, men skoputsare har funnits och finns
fortfarande i många länder – men Johannes verkar mena att skillnaden mot det
han hade och förkunnade och det nya som skulle komma var så stor att en
skoputsare stod högre i kurs än det han själv hade att komma med – för att visa
sin obetydlighet i jämförelse med det nya som var på väg.

Markus överskrift var: Här börjar glädjebudskapet om Jesus, Kristus, Guds son.
Det nya var att nu var det var inte längre människor som likt Johannes
förmedlade förlåtelse genom bekända synder och utförde dop i vatten, utan det
var Gud själv som kommit och han döpte i Helig ande.

Johannes kände igen Jesus som Guds son när han kom.
Markus skriver också att när Jesus kom till synagogan i Kafarnaum, fanns där en man som kände igen Jesus som Guds son. En man som var besatt av en oren ande, och han började skrika:  ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Jag vet vem du är, Guds helige.” 

Guds helighet – var det, det de där fiskarna Simon, Andreas, Jakob och Johannes hade sett när de genast kunde lämna allt de hade och följa honom?
På något sätt måste Jesus ha gjort starkt intryck på dem när han sa: Följ mig.
Nu finns det Romerska historieskrivare som nämner Jesu som en existerande person för två tusen år sedan. På något sätt måste denna person som gick runt på landsbygden kring Genesaret sjö gjort sig uppmärksammad för att hamna i romerska historieböcker tillsammans med kejsare och annat fint folk…

Lärjungarna – de som genast lämnade allt de hade och följde med.
Var det lite udda människor Jesus sa detta till, speciellt naiva och lättledda?
Förefallande många var fiskare. Vad skulle du säga kännetecknar en fiskare? Känner du någon som är fiskare? Hur är han?
 Skulle man nästan kunna säga att det är lite tvärtom, än naiv och lättledd - fiskare är ena riktigt egna typer – de är inte så lättpåverkade, de gör som de vill – vana att fatta snabba beslut - de har varit med om saker som gör att man inte rubbar så lätt på dem – många kanske har sett döden i vitögat ute på havet?
Markus säger att de genast lämnade allt och följde Jesus.


Kort därefter, kanske redan samma dag, skulle de också få se hur Jesus gjorde människor friska och helade dem.
Markus skriver att: Alla greps av bävan och började fråga varandra: ”Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden!   Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.”  

Jesu anspråk att vara Guds son, är inget litet anspråk – men de som följde honom blev kvar när de såg vad han levererade – det var makt bakom orden.
Saker hände – det var inte bara fint tal.

Vi lever i en tid när historien inte längre verkar vara viktig, när historia och sanningen skrivs om så den passar – den som har makten. Vi lever i en tid där vetenskap och teknik dominerar och gör människan till en gud och historiens värderingar, kunskap och etik som har byggt vårt samhälle inte längre är intressant – det verkar som om sanningen inte passar in i den nya tiden där allt är relativt och allt ändras efter lobbyisters och opinionens åsikter.

Kanske är det då inte bara rimligt utan också nödvändigt att vi i en sådan värld förstår, att likt Jesus frestas vi också i våra liv, men att vi ändå kommer fram till att vi behöver inte bara håller fast vid vår tro, utan också likt Johannes bereder väg, förbereder våra medmänniskor om att det finns en Gud, en skapare av allt detta som finns runt om kring oss.
Det finns en berättelse om sanningen, en historia, som håller – något som är större än oss människor – något vi inte ens är värdig att knyta upp sandalremmarna för. Något vetenskapen inte kan förklara: människans längtan efter att kunna stilla sin inre oro. För detta finns det bara en väg.

Sista verserna i texten vi läste, när alla sökte efter Jesus, gick han till de han ännu inte varit hos – för att också de skulle på ta del av: Här börjar glädjebudskapet! 
Så älskade Gud världen att han gav den son ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Gud säger, genom dopet och när vi säger ja till honom – du är min älskade dotter, du är min älskade son.

En väg genom verkligheten: sanningen.
Leif




6/10

Oktober, redan! Höstens färger och dofter fyller tillvaron.

Här kommer ett avsnitt ur senaste söndags tankar.

Texter: Joh. 1:45 - 51.  1 Mos 28:10 - 17


Filippos kommer till Natanael och säger: Vi har funnit honom som det står om i Mose lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son från Nasaret. 
Vi har funnit honom: Det som Filippos och Natanael och de andra hade pratat mycket om och längtat efter gick plötsligt omkring mitt ibland dem.
Han hade händer och fötter och ett namn, och han kom från Nasaret.
Inte undra på att Natanael knappast kan tro det. Han säger lite skeptiskt:
Kan det komma något gott från Nasaret?
Kan det verkligen vara sant att Gud själv går mitt ibland dem och i form av en människa och därtill någon som kom från en småstad som Nasaret? 


Ja, om det är sant är ju upp till var och en att ta reda på – också nu i vår tid – för om det var sant då, är det sant också idag.
Idag är vi vana att allt förändras, inget förblir som det var och det är kanske postmodernismens signum: att allt ändras och att det finns inget som står fast, det finns ingen egentlig sanning, allt är relativt.
Men till oss, också här idag, säger texten: Kom med och se. Det finns en sanning. En sanning som håller, en fast punkt i en vilsen värld.    

Filippos uppmanar Natanael – och dig och mig: Kom med och se!

Så Natanael följer med och när Jesus får se honom komma säger han: Där är en sann israelit, en som är utan svek! Detta syftar tillbaks på berättelsen om Jakob och Jakobs stege i dagens gammaltestamentliga text. Jakob var ju den svekfulle, den som lurade Esau på förstfödslorätten och därmed sin fars välsignelse. Natanael däremot är utan svek. Och Jesus ser, vet, detta och på något sätt förstår Natanael att Jesus känner honom, fast de inte har träffats förut.
Jesus hade sett honom där han satt under fikonträdet fast han inte var där.
En övernaturlig kunskap - Och det går upp för Natanael att Jesus måste vara den han säger sig vara och han brister ut i en bekännelse: Du är Guds son, du är Israels konung!
En av de starkaste bekännelser vi kan hitta i evangelierna. 

Hur kan Natanael bekänna något så direkt? Från tvivel till bekännelse.
Visst är vi människor snabba i våra bedömningar av varandra… men kan man så direkt avgöra vem man möter? Natanael var en utan svek står det. Var han en som innerst inne trodde på att det finns en sanning som inte ändras? Och att det var den sanning han nu såg framför sig?

Är det i mötet med Jesus som Natanael förstår att Jesus sett honom långt innan han själv visste något. Kan ett möte med Jesus vara så direkt avgörande?
Ja, kanske, när inser att vi alla är sedda, sökta och älskade av Jesus och Gud. Innan vi själva vet om det.

Så här skriver psalmisten i psaltaren 139:


14Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
15min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
16Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
17Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
18Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.

I mötet med Jesus förstår Natanael att Jesus är Guds son, att det finns en sanning för tid och evighet.
I Bibeln finns en berättelse, en berättelse som är historiskt underbyggd, berättat av dem som var med – om Jesus Kristi korsfästelse, hans död och uppståndelse. En berättelse om en kärlek från Gud som är gränslös i det att han älskar dig precis som du är.

En berättelse som uppmanar: Följ med och se!

Det är upp til oss var och en att undersöka vad som är sant, det är Din uppgift.
Leif


8/8
Augusti har börjat - och värmen är här!
I söndags firade vi nattvardsgudstjänst i Caféform för första gången. 
Cafégudstänst har vi haft många gånger men inte med nattvard samtidigt. 
Vi betjänades sittande vid kaffeborden och det var en fin stund. Innan hade vi fikat och haft frågor som vi samtalat om. Ämnet för dagen var Andlig klarsyn och här nedan är de frågor vi berörde. Alla hann vi inte gå igenom så här kan man i egen takt fundera över dem:


Matt 7:13-14
Jesus sade: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."
Vad skulle man kunna säga om de två vägarna som Jesus beskriver?

Enligt Bibeln är den breda vägen den väg vi gått i vårt uppror mot Gud redan från början, som skedde genom Adam, och som vi alla är en del i och som har fört hela vår värld vilse. Vi alla lever i dess konsekvenser.
Den breda vägen är alltså upprorets väg, vår önskan om oberoendets väg, din egen väg.
Är det så att vi människor har en önskan om att få gå dit vi själva vill gå, kanske gärna följa minsta motståndets lag och gynna oss själva i första hand?
              
Vår vilja att gå våra egna vägar, för oss vilse, för oss bort från Gud, säger Jesus.

För att få andlig klarsyn – och för vår egen skull bör vi alltså välja den andra vägen.
Vad innebär det då att gå den smala vägen.
Att vi skall ge upp allt vi har och följa Jesus som lärjungarna gjorde?
Innebär det att vi skall förneka allt roligt i våra liv?
Varför kommer ordet roligt alltid upp här, vid denna fråga?

Är den breda vägen kopplad till det roliga och den smala till det som är tråkigt?
Varför är det så och vem har definierat det så?
Är synden rolig? Varför presenteras den så?
Finns det något som ”kittlar” i synden?


Andlig klarsyn – vad är det?
För att starta upp tanken kommer här en berättelse från Ökenfädernas Tänkespråk (Artos förlag):
En broder slog sig ned utanför sin by och återvände inte till byn på många år. Han sa till bröderna: ”Nu är det många år sedan jag gick ner till byn, men ni kommer ofta upp hit.”
De berättade för Abba Poimen om honom och abban svarade: ”Jag brukade gå ner till byn på natten och gå omkring i den för att min tanke inte skulle berömma sig över att jag hade avstått från att gå dit ner.”

Har vi lätt för att döma varandra, tycka andra har fel och jag själv har rätt?
Är det svårt låta bli att döma andra?                   
Hur gör vi för att inte så lätt döma varandra?
Någon tanke om texten av Ökenfäderna?



En annan text från Ökenfäderna:
Några besökte Abba Poimen och sa till honom: ”När vi ser bröder som sover under gudstjänsten, skall vi då väcka dem så de håller sig vakna?” Han sade: ”Om jag ser en broder som sover, så lägger jag hans huvud i mitt knä och låter honom vila.”
Ser vi lättare andras fel?                                       Vad kan vi göra för att inte genast se andras brister?

Be så skall ni få.      Bön är också en del av den smala vägen.
Glömmer vi, eller orkar vi inte be?  Kan man ”göra sig vanor” att be? Hur?

Låt mig få höra om Jesus sjöng vi förut. Låt mig få höra om vad han sa och hur han var och här kommer kanske ett av Jesu mest klarsynta svar: Matt 22:15 ff
Då gick fariseerna bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
Egentligen är sanningen väldigt rak och enkel – det gäller bara att följa den. Är den enkel i texten ovan?

Här
en text om två munkar:
Två munkar på pilgrimsresa kom gående på en mindre väg. De kom fram till en liten älv där bron hade rasat. Vid älvens strand stod en ung kvinna i en fin vit klänning och såg förfärad ut.
Den ene munken erbjöd sig att hjälpa henne över vattnet och han lyfte upp henne på ryggen och vadade över floden, utan att hon blötte ner sin klänning.
De båda munkarna fortsatte sedan sin färd under tystnad. När de hade vandrat ytterligare många timmar tog den andre munken upprörd till orda: 
- Jag måste fråga dig, sa han. Du har ju avlagt kyskhetslöfte vilket innebär att du inte får ta i en kvinna, ännu mindre bära henne på din rygg. Hur kunde du då göra vad du gjorde idag?
Den förste munken replikerade lugnt:

- Jag bar henne över vattnet och sedan satte jag ner henne, men du verkar fortfarande bära på henne.
Vad är det första du tänker på när du läser den här texten?
Vilka principer har du?
När är det okay att bryta dem och bär du med dig det efteråt?
Hur är det med samvetet?
Att älta saker, vad innebär det?
Jesus säger också: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra också för dem.
Om det är så att egentligen vill vi alla vill bli älskade och omtyckta – hur gör vi för att älska och tycka om?
Att inse att du är Guds barn, är att inse att Gud är dig nära och att inse att relationen mellan Gud och dig och alla Guds barn är lika nära, lika tillitsfull och förtröstansfull som den mellan ett barn och den bäste av föräldrar.
Andlig klarsyn kanske handlar om att förstå detta, att öppna sig för en sådan relation till Gud att vi kan kalla Gud för pappa eller mamma.
Det händer någonting med oss när vi tar emot den relationen, när vi tar emot Guds kärlek. Den där tunga ryggsäcken falnar bort. På andra sidan den trånga porten väntar en trygghet och en frihet. Varje gång. 


Lycka till med tankar och funderingar!
Leif




Glad midsommar och sommartid!

Midsommar och sommar låter så härligt. Allt som sker i naturen.
Blommanden som avlöser varandra med nya färger, former och dofter.
Det är som om skapelsen flödar av lovsång bara för att den får finnas till.
Och kanske är den största glädjen precis ingenting annat än just detta att få finnas till?
Är det detta som ligger i Guds namn när det står att han heter: Jag Är?
Önskar Dig en Glad, Fridfull och Välsignad sommartid där du får vara den Du är.
Leif



Vårt dop

Det står att när Jesus kom upp ur vattnet efter att ha döpts av Johannes:
Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.  Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”
Därefter startar Jesus sin gärning som Guds son där han gick och visade hur att leva, visade på vägen och talade om rätt och fel, berättade liknelser, gjorde under, skattade och grät – för människorna då och för oss nu – för vår skull, för din skull, för att du skall kunna leva ett liv som du mår bra av.
Han sa: Döp alla människor i Faderns och Sonens och den heliga Andes namn. Vi får liksom en nyfödelse i dopet, en födelse av ett helt annat slag – det är liksom ett reningsmedel – en tvättning där det är Guds själv som handlar, tvättar – efter det betraktas vi av Gud som vita och rena och tillhörande honom. På kyrkligt språk heter det att man blir ren från synden.
Vår förmåga att göra fel tas inte bort, den förlåtes - det är som om vi blir impregnerade av helig Ande – att inför Gud så rinner synden av – när vi ber om förlåtelse för de misstag vi fortsatt kommer göra/har gjort.
 Dopet är samtidigt en sorts död för oss. Ett gammalt liv avslutas.  Paulus säger: ”jag har dött bort från synden” – men ”synden har inte dött i mig”.
Mitt gamla jag dör bort i dopet – ett nytt liv har börjat, det dåliga vi har gjort förlåtes, renas bort – för i detta nya liv är vi döpta i den helige Anden – där man med Andens hjälp får lättare att välja det goda, det som vi och andra mår bra utav – det vi också egentligen längtar efter.
Dopet är som en välkomsthälsning från Gud: ”Du är mitt älskade barn, jag älskar dig.” Detta är nåden som ärr oss given i dopet.
Våga gå på din längtan och hunger och din förmåga att välja det som är rätt och gott – för dig och för andra – våga tro att Guds heliga Ande finns med i denna längtan och styrker alltmer din förmåga.

Du är älskad av Gud.
Leif

Heliga Trefaldighet

Att Gud är En springer ut ur Israels historia och bekännelse: ”Hör O Israel, Herren Gud är en”. Judendomen som monoteistisk religion, stod i kontrast till religioner runt omkring med alla gudar som fanns då och som man tillbad. Att det bara skulle finnas en enda Gud var då uppseendeväckande.
I vår moderna tid verkar det igen ha blivit uppseendeväckande att det skulle finnas bara en Gud eller en Gud över huvud taget – och att det alls finns en sanning.
I dagens text kommer Jesus med det nya – det glada budskapet – evangeliet: Gud som är en har kommit till oss här på jorden – och då som Sonen i denna Gudom, en del av Gud själv - Sonen i denna treenighet som blev människa och försökte förklara och visa hurdan Gud är.
Treenigheten - Gud är En och samtidigt Fader, Son och Ande – där inte något är förr eller senare, större eller mindre. Alla tre personerna eller delarna är tillsammans med varandra, lika eviga och lika stora.
Gud är treenig. Ingen människa på jorden har tänkt ut det. 
Treenigheten är inte så lätt att förstå – man ger ibland bilder av en triangel där sidorna nämns som Gud, Son och Ande – det är olika sidor av samma triangel. Eller som vatten – som kan anta tre olika tillstånd – gasform som i luften vi nu andas, vatten och så is – ändå är det samma ”material” men med olika förmågor. Det finns andra bilder men ändå är det svårt att förstå treenigheten…
Men, Innebörden av treenigheten är att Gud är relation. Fast Gud är En är han inte ensam. Gud är Gemenskap, det är inte bara ett flöde från Gud utan ett flöde inom Gud.  
Från flödet av Gud finns Guds närvaro bland oss – genom den Heliga Anden.
Här får vi ta till oss Paulus ord ”Gud är inte långt borta från någon enda av oss, det är i honom vi lever, rör oss och är till”.

Från sin sida är Gud inte långt bort från någon enda människa. Det är faktiskt så att Gud är nära – i din tanke, din längtan, din oro -  i dina böner – kanske lättast där – känner du Guds närvaro när du ber?

Att be är att söka sig närmare Gud.
Leif


9/6
Några dagar efter Pingst på Fjällgården...
I helgen samlades församlingar från Storsjöbygden runt för att fira Pingst på Fjällgården i Höglekardalen. Kl. 12 på lördag samlades en grupp som skulle ut och vandra medan några flitiga redan hade varit där en stund och städat på gården. En eld tändes först för att samla alla till en kort "kommaiväggemenskap". Skrabbelucker (liknande sockerkakssmet) stektes och någon grillade korv medan vi gjorde upp hur vi skulle vandra. Några valde gå närmare gården på vägar och stigar och sedan var vi en grupp om nio st som planerade gå Dromskåran. En brant stig genom skogen tog oss upp till "mynningen" av Dromskåran där vi hade första fikastunden. En liten bäck porlade stilla bredvid och det var en upplevelse av att befinna sig i en "gömd dal" där vi satt. Kaffetermosar kom fram, vatten kokades och mackor intogs med god aptit. Vandringen gick vidare med branta sluttningar, löst grus, stora stenar att passera och höga klippväggar på båda sidor om oss. Mycket fint och härligt! Alla nådde vi Dromskårans "topp" eller kant och kände oss både lyckliga och duktiga vid intagande av fika nr. två. Vägen tillbaks gick via en led och sedan slalombacken ner.
Kl. 18 på lördagkväll var det Vårfest med mycket och God mat. Samtal och andakt avslutade kvällen.
Nio stycken övernattade på Fjällgården och vaknade på söndag morgon till ett underbart väder med sol och en värme av 18 grader. En god frukost intogs ute i solen och avnjöts i god gemenskap.
Kl. 11 var det dags för Gudstjänst med temat den Heliga Anden. Många kom och många deltog och Gudstjänsten avslutades med nattvard.
En härlig och trevlig helg som kanske kan bli "tradition" med uppföljning nästa år...?

Från Joh. 4:14  "Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evig liv."
Detta sade Jesus om Anden som den som tar emot och tror på Jesus får del av.

19/4
Några dagar efter påsk...
Äntligen är det påskdagen och från dagens text läser vi om kvinnorna på väg till graven. Säkert hade de Långfredagens händelser starkt kvar i minnet. Minnet av Jesus på korset. Människor som stod omkring korset där Jesus hängde, fastspikad. Människor som skakade på sina huvuden, som sa: hjälp dig själv nu. Varje stund var en evighet. Så, tätnade mörkret. Jesus ropade med hög röst: Eli, Eli … min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Med utsträckta armar ger Jesus upp andan. Ett naket vetekorn faller i jorden, och dör.

På långfredagen kan man inte veta om det någonsin kommer en påskdag…
Man kan endast vara där man är. Alltid är det så.

Fulla av sorg närmar sig kvinnorna graven, och finner att den står öppen. Den stora stenen är bortrullad. Och de möts av en ängel, som säger att Jesus inte längre finns i graven, att han uppstått. Med egna ögon får de se den tomma graven och strax därefter får de också möta den uppståndne Jesus.
När de berättar det för lärjungarna blir de inte trodda. Varför trodde man inte kvinnorna? Det var ju ett sådant glädjebudskap de kom med, något helt fantastiskt. Förväntade sig inte lärjungarna att han skulle uppstå? De som sett och varit med om så mycket tillsammans med Jesus och Jesus hade dessutom vid flera tillfällen sagt att han skulle bli dödad och sedan uppstå. Varför trodde man inte på kvinnorna?
Förmodligen för att judarnas tro på de dödas uppståndelse och den förväntning som man hade gällde att det var på den yttersta dagen som man skulle uppstå. Enligt traditionen var det vid tidens slut, inte mitt i tiden, inte mitt i historien, när den pågår, som uppståndelsen skulle ske. Så när Jesus talar om uppståndelsen så tar man det för givet att han talar om den yttersta dagen.
Så för att lärjungarna skulle tro på kvinnorna behövde han visa sig för dem, och det gjorde han, och de tror. Lärjungen Tomas missade första gången Jesus visade sig för lärjungarna och trodde varken dem eller kvinnorna när de berättade att de sett honom levande igen. Han var tvungen känna på spikhålen i Jesu händer innan han böjde sitt huvud i ömsom glädje ömsom tårfylld förvirring.
Nu skall vi skall inte tro att vi är skeptiska, smarta tänkande nutidsmänniskor, och att man inte kunde tänka på den tiden. Ifrågasatte det gjorde lärjungarna och många andra redan från första början. Det står att lärjungarnas första tanke var att det var en ande de mötte, inte en fysiskt uppstånden, levande Jesus. Han måste bryta igenom denna tanke hos lärjungarna: Känn på mig, ta på mig, finns det något att äta var Jesu ord till dem.
Jesus visade sig på ett konkret sätt för lärjungarna och många andra människor
Det var inga hallucinationer, för människor hallucinerar inte samma saker.
Jesus visade sig för ett mycket stort antal vittnen. Paulus skriver om fem hundra vid ett och samma tillfälle. Han visade sig på ett mycket övertygande sätt: fysisk kroppskontakt, måltider, samtal. Det är alltså inte några syner, inte något i fjärran, utan nära och påtagbart.
Det de här vittnena var med om förändrade deras liv för all framtid.

Somliga menar att Jesus var skendöd, att han inte hade dött på riktigt.
Men, det hade Pilatus försäkrat sig om genom att låta en soldat sticka ett spjut i sidan på Jesus för att kontrollera och säkerställa att han var död.
Graven. Är en känd grav. Ägd av en rådsherre, Josef från Arimataia, en känd person i judarnas eget råd. Om kvinnorna hade gått till fel grav, skulle de ha märkt det, eller lätt kunnat ha frågat om att komma rätt.
Så det är rätt grav och den är tom. Det är inget frågetecken med detta för de skriftlärda har inga invändningar mot själva graven, men det de menar är att lärjungarna tagit/stulit kroppen. Fast, man hade placerat en romersk vaktstyrka runt graven, utbildade krigsmän - skulle lärjungarna ha kunnat övermanna dem? I Matteus evangelium står det att soldaterna darrade av skräck och blev liggande som döda när de fick se ängeln vid graven.
Och ett försvunnet lik förklarar ju inte det lärjungarna sedan är med om och allt det leder till i deras liv? Skulle lärjungarna vilja dö för något de visste var fel?
Vad var det då som hände, där mellan långfredagen och påskdagen?
Vad var det kvinnorna och lärjungarna bevittnade och var med om?
Ingenting likt detta hade funnits / hänt förut. Ingenstans har något sådant hänt.
Jesu uppståndelse – vad menar vi med det?
Det var en återkomst till ett kroppsligt liv – men det var mycket mer.
Det var inte en återkomst till det vanliga livet – när man dör igen, det förlängs bara en tid till.
Det var inte själens överlevnad från döden på korset.
Det var inte reinkarnation.
Det var något mycket mer…
Jesus uppstod från de döda men i en förhärligad kropp – den förste av de förhärligade, skriver Paulus – som sedan skall följas av flera…
Det var allts en ”uppdatering” av den mänskliga kroppen, en kropp som inte var underställd synd, död och förgänglighet.  Det är genombrottet för en ny existensform. Jesus var den förstfödde från de döda. Förhärligad, odödlig.
Det är det vi menar med Jesu uppståndelse. Och kvinnorna och lärjungarna bevittnade detta och berättade sedan om det. 
Det är för detta vi firar i påsk.

Salig den som tror utan att ha sett.
Leif

2/2
Matt. 14:22-33

”Lugn, det är jag. Var inte rädda”.
Jesus, vårt hopp – som var temat för söndagen som gick – säger dessa ord när han kommer gående på vattnet till lärjungarna där de i den tidiga morronens mörker kämpar med att hålla båten rätt mot vågorna. Många av de Jesus kallade var fiskare. Låg det en djupare tanke bakom detta? Fiskare är vana ett hårt liv, vana kamp med naturens makter såsom hårt väder, tidiga mornar, långa dagar. De är hårdhudade typer med valkar i händerna, inte godtrogna och så lätta att påverka och sätta griller i huvudet på. Ändå blev det just de, praktiska fiskare, som starkast skulle följa Jesus. Och praktikern Petrus är tvungen att göra ett verklighetstest när han ser Jesus gå där på vattnet. Det går emot hans sunda förnuft och alla naturlagar han känner. Han säger; Om det är du Jesus, säg då åt mig att komma till dig på vattnet. En bön från Petrus: Herre om det är du, så säg till mig.   
Och Jesus säger ”Kom” – efter att Petrus bett honom. Gud är inte den som tränger sig på.
”Kom!”. Det enkla ordet, den enkla uppmaningen ”Kom!”.
Jesus säger det - för att visa att även Petrus – ja, även vi inom oss har styrkan att genom att lita till Guds uttalade ”Kom!” själva skall kunna göra verklighetstester – att genom tron på Gud, klara oss igenom perioder av svårigheter som möter oss i livet.
Likt Petrus får vi bedja bönen när vi känner oss manade, när vi känner att vi måste få veta;  Om det är du Herre, som står där, om det är du Herre som vill jag gör detta. Säg då till mig…
Vågar vi då, likt Petrus, ta steget?  När Gud säger ”Kom”?

Att våga tro, är att våga vara fri.
Leif



19/1
Livets Källa.  Livets ursprung.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.
Så börjar evangelisten Johannes sin berättelse om det han varit med om.
Han var en av dem som vandrade med Jesus och trodde på honom, att han var Guds son.
Idag skrivs många nya böcker om Jesus, där man menar att skulle det kunna vara. Någon menar att Jesus vara analfabet, en annan att han var gift och hade barn, en tredje att han aldrig dog utan flyttade till Indien - eller till Egypten tycker ytterligare någon annan. Och, visst är det teoretiskt möjligt. Man kan ha vilka egna tankar man vill om Jesus, men om det inte finns några grunder för det i de samlade texter, skrivna av dem som var med då, från de som berättar hur det var. Hur väl underbyggda är då dessa idéer och tankar?
Texterna som finns att läsa från de vittnen som skrev ner sina upplevelser är  minnen som är mellan 10 – 40 år gamla. Har du något sådant gammalt minne? Litar du på det? Kommer du ihåg när något särskilt hände, för många år sedan?
Finns det en sanning i Bibeln för oss alla? Är Bibeln bara fantasi eller är den fantastiskt sann?
Winston Churchill sa en gång: ”Då och då snubblar människor över en sanning, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hade hänt”.
Det verkar som att nu för tiden kan man göra avkall på sanningen, avfärdar sanningen som begrepp. Det finns ingen Riktig sanning längre, allt är relativt, och man har rätt att tolka det utifrån vad man själv vet, sin egen horisont; och det skrevs ju för så länge sedan…
Sanningen fördöms och så stämplas alla som är öppna för att det finns en sanningen som någon som ”tror”, det vill säga att innehållet som hålls för sant ”bara är tro”. Samtidigt kan man själv tro på vad som helst, och en sådan tro anses då rimlig enbart därför att den vänder sig mot sanningen. 
Hur villiga är vi att se sanningen?
Är det sanningen vi vill ha eller den sanning som passar oss?
Jesus, sa om sig själv: Jag är, Vägen, sanningen och livet – Livets källa.
Tänk att det är sant!

Leif

21/12
Årets längsta dag.I morgon har det vänt och vi går mot ljusare tider.
Med bara några få dagar kvar till jul undrar jag hur fort tiden egentligen kan gå.
Från första augusti till nu har gått väldigt fort och det har för mig varit en utvecklande och spännande tid.
Tid som har gått är förbi och vi får tacka för hösten som varit och nu gå vidare och se framåt.
Vi får be för närmaste tiden, julen, och för det nya året som också strax är här.
I Bönen sträcker vi oss utanför oss själva, bortanför våra begräsningar.
Vi får sträcka oss mot Gud, mot befrielse från inkröktheten i oss själva, befrielse och mod att leva här och nu. Ett nytt år står för dörren och vi får med spänning se fram emot vad Gud har planerat för det.
Må Guds frid som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar, i Kristus Jesus.
God Jul och Gott Nytt År!
Leif

9/12
2.a Advent.
Guds rike är nära är temat för andra söndagen i advent.
Hur lever vi så vi är öppna för Guds rikes närvaro i våra liv?
Det alla människor delar är att vi vill vara älskade, känna oss trygga, hemma och höra till någonstans.  
Vi delar också detta att vi är rädda: rädda för utsatthet och sårbarhet. Det okända. Att ha eller vara fel. Att bli övergivna och vi är rädda för att släppa taget. Vi vill ha kontroll.
Samtidigt som vi vill ha kontroll längtar vi efter något mer.  Vi
vill vi ofta ha mer liv i våra liv. Vi dras med ett inre som inte riktigt får ro. Det mänskliga hjärtat är oroligt. Det är som om vi väntar på något, något mer.
Nu i adventstid utmanar Jesus oss att ta itu med detta; vår önskan om mer liv, att finna ut vad vi väntar på. Varför vår själ är så orolig.
Han uppmanar oss att riva de murar vi bygger runt oss själva, murar av både trygghet, rädslor och kontroll.
Och han uppmanar oss att vända om från dem. Vända om och komma tillbaka till den tillit och närhet med Gud som vi en gång skapades att leva i.
Guds rike eller vår andlighet är inte något som är vid sidan om vårt vardagliga liv och får ju inte stå i konflikt med vardagens händelser; hur vi lever och är.
Om vi kan se att vi själva är ofullständiga, inte perfekta,  så kan vi förstå att det gäller för alla andra också. Vi får acceptera att andra inte är perfekta och det viktigaste: de får vara som de är! Utan att våra egna cirklar rubbas. Utan att det påverkar mig och min relation med Gud.
Omvändelsen, något vi kan göra varje dag, förändrar vårt medvetande och ger oss vad Paulus kallar ett " Kristi sinne "(1 Kor 2:16).  Ett sinne som inte är ett antingen / eller tänkande. Utan ett sinne som är öppet, som kan leva med paradoxer, med allt på en gång, osäkerhet och mystik. Detta sätt att inte veta, och inte ens behöva veta.
Så skall vi finna ett helt liv där vi hittar lugn, perspektiv, och hjärtats ro och får tillgång till den skrämmande friheten att vara den vi är: Guds avbild.
Sök först Guds rike.
Leif

1/12
1.a Advent.
Ps. 488          När vintermörkret kring oss står,
                        Då gryr på nytt vårt kyrkoår
                      Med nåd ock tröst från världens ljus
                      Från konungen av Davids hus.

Fem hundra år innan Jesus föddes hade profeten Sakarja sagt att Messias skulle komma inridande i Jerusalem på en åsna.
Denna helg läser vi om något som hände för två tusen år sedan - texten från Matteus evangelium berättar hur Jesus rider in i Jerusalem. Människor bredde ut sina kläder och kvistar lades på marken framför honom där han kom ridande. Folket ropade ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn”.
På en åsna kom Gud själv inridande, sittande lågt, mötte blickarna - såg människorna i ögonen. Det är Gud som kommer på det sättet – han möter oss såsom vi är. Det handlar om närhet och ömhet, om blickar som möts. Alla längtar vi främst efter kärlek, sann, värmande uppriktig kärlek. Vi behöver inte vara starka i oss själva. Behöver inte orka allt.
Gud kom en gång som människa, i Jesus, blev han en av oss, med alla våra mänskliga behov. Han lärde känna människans djupaste förnedring. Han dog som en av oss men kom tillbaka med livet. Detta är en historisk realitet som fått och får konsekvenser ända in i vår egen tid. Adventstid säger att en frälsare är oss född. En frälsare som kommer till oss, som ser oss och vill oss väl – som ser dig och vill dig väl. Så låt advent med dess text om Jesu intåg i Jerusalem öppna dina ögon för undret att Gud fortsätter komma till dig.
Kristus vänder sitt ansikte mot dig och ber att få rida in i ditt hjärta.
Adventsfrid.
Leif

23/11
I helgen var det Domsöndagen, kyrkoårets sista söndag.  Det kan få vara en dag då vi stannar upp och reflekterar över våra liv. Blev livet som vi tänkt oss? Det sista året som har gått – hur är det med det? Har det hänt mycket, hade vi en önskan, en målsättning som slagit in? Eller finns det något vi vill korrigera? 
Domsöndagens texter anses som svåra. De handlar om dom och prövning. De ställer krav.
Men ställer inte vi människor också krav, på varandra, på samhället, på oss själva?
Oh vad slappt det har blivit i samhället säger vi då och då. Ingen tar ansvar. Alla roffar åt sig. Man får ju inget straff för det man gör. Våld och dödande - men inget händer, svårt att ställa någon till svars.    

Vad vill vi ska hända? Vill vi ha rättvisa? Vill vi att dom faller över dem som gjort fel?
Ja, det vill vi va? Var kommer det ifrån? Denna önskan, om rättvisa – inifrån vårt liv, våra hjärtan? Finns det nerlagt i skapelsen?
Man har gjort studier på bebisar och redan vid några månader gamla visar de tecken på att kunna urskilja orättvisor. Så också apor och även möss, hör och häpna, möss upplever och reagerar på orättvisa – de vill också att det skall skipas rättvisa...
Så varför blir vi upprörda över dagens texter som säger att Gud en gång skall utvärdera oss och det vi gjort? Han som skapat allt som finns, universum, människorna. Om vi har rätt att tycka om rättvisa, hur mycket mer borde då inte Rättvisan själv, han som sa sig vara Vägen Sanningen och livet, ha rätt att döma oss för det sätt vi levt på? Vi tycker ju detsamma: det skall vara rättvist.
Men denna vår önskan om rättvisa ställer också krav på oss själva, hur vi lever våra liv. Som fria människor väljer vi hur vi vill leva. Vi kan bestämma oss för hur vi vill att våra liv skall se ut, inte på alla sätt, men vi kan bestämma oss för vad som är viktigt i livet.
Och det är Domsöndagens stora glädjebudskap: Hur vi än är och gör, betydelselösa är vi inte, betydelselös är Du inte!
Gud gjorde dig och älskar dig – det har aldrig funnits någon som du.
Du är perfekt – det finns ingen som du – och utan dig gråter Gud.
Ordet till dig nu och alltid: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Joh. 5:24


8/11
Snön faller lätt utanför, vintern är på väg. Frukostsamling i morse. Vi var fyra stycken och hade en fin och god stund tillsammans. Det är viktigt att få träffas. Vi människor behöver varandra. Ensam är inte stark även om det är det som media oavbrutet meddelar oss. En förödande marknadsföring pågår 24 timmar om dygnet, resten av våra liv. Den ständiga inmatningen fördummar oss till döds. För att försvara oss själva mot denna fördumning måste vi lära oss att läsa, lära oss stimulera vår fantasi, vårt eget medvetande, vårt eget trossystem, vår världsbild. Hur skall vi kunna använda vår fantasi om vi hela tiden matas med bilder? Men det är viktigt att vi bearbetar vårt tankesystem – för att bevara våra egna tankar – vårt eget jag. I mötet med den andre ser man tydligare vem man själv är. Därför är det viktigt att vi träffas.
Ta hand om varandra!
Leif

18/10
Slutet av oktober närmar sig och fortfarande är det ”varmt” ute. + 4 i morse och skönt i luften när jag gick till frukostsamlingen. Den gångna söndagens tema var ”Samhällsansvar” och evangelietexten handlade om tullmannen Sackaios. Ni vet han som var illa ansedd av folket och kallades för syndare. Nu kan man fråga sig vem av oss som inte är det. När Jesus sattes på prov av fariséerna i Joh. 8. och svarade ”den av er som är fri från synd skall kasta första stenen” då gick de därifrån en efter en. Kanske var inte Sackaios större syndare än de andra (vi vet inte, kanske var han det). Säkert är dock att han var påverkad av vad de tyckte och utryckte om honom.
Jag tror att vi människor påverkas av varandra. Det andra tycker och tänker om oss påverkar våra egna tankar om oss själva. Det betyder att andras tankar om mig formar mig och mina tankar om någon formar den personen. Detta gör det oerhört viktigt hur vi uppträder och är mot varandra. För om det är så kan det vara att vi genom att visa ogillande (som i Sackaios fall) "uppmanar" varandra till dåligt uppförande, och på så vi skapar cirklar av dåliga tankar och dålig atmosfär. MEN, vi kan också skapa goda cirklar, där vi ser varandra och bryr oss om varandra. För i söndagens tema ingår också detta att vi människor är lika värda och att vi skall behandla varandra som vi själva vill bli behandlade.
Vilken ofattbar utstrålning kristendomen skulle ha om alla vi kristna försökte se det bästa i varandra, i mötena älska fram det allra bästa, personligaste i dem vi möter.
Alla är vi olika men i Kristus är vi Ett!
Frid.
Leif

5/10
Torsdag förmiddag och den första frosten har varit sedan någon dag. Skall bli spännande uppleva vintern här i Östersund. Spännande och härligt var det också i helgen som gick. Kören Josua Spelemän hade återträff och 40 "gamla" körmedlemmar träffades, mindes och sjöng. Lördag kväll gav en minnesvärd konsert med många glada besökare. Jag tänker speciellt på en äldre rullatorstödd som uttryckte sin lust att vilja dansa och sjunga när vi hälsade på varandra ute i foajén. Underbart vad musik kan ge och vad en församling får betyda.
Guds frid till er alla!
Leif


21/9
Det är onsdag kväll och jag sitter och förbereder predikan. Till helgen skall vi åka på församlingsutflykt. Det är redan den 21;a september, tiden har gått fort och jag känner mig redan lite ”hemma” här i Östersund och mycket välkommen.  

I rummet tvärsöver korridoren övar kören. Pianot spelar och rösterna följer rytmen, höjs och sänks. Förmånen att få sitta här och lyssna, vara en del av en gemenskap fyller mig med tacksamhet och glädje. 
Temat för kommande helg är: Att lyssna i tro. 
Att lyssna ikväll är lätt och att tro känns också lättare när man hör stämmorna som fyller rummen.

Det är ett privilegium att få tillhöra en församling.  Där får man och kan man kan mötas i tro för att dela och växa i tron, men man får också komma med alla sina frågor, tankar och tvivel.
Församlingen är ett ställe för att möta Gud men också möta varandra och för att få utvecklas.
Alla är vi på olika stadier i livet, men alla är vi ”på väg”. 
De första kristna kallades de som följde ”vägen”.


Låt oss vara öppna för varandra på vår vandring genom livet.
Har Du någon fundering är du välkommen in för samtal - lyser lampan i fönstret på expeditionen så finns jag här.
//Leif